Liberalismen och dess and(r)a.

Per Svensson är kritisk mot Nina Björks avhandling. Det finns det säkert skäl att vara. Carl-Michael Edenborg hade befogad akademisk kritik att leverera i Aftonbladet häromdagen. Jag hade gärna sett att Edenborg utvecklat sin tanke om att Leo Strauss analys av Locke är föråldrad, men okej: i sak har han nog rätt – det fattas ett drag av vetenskaplighet i Björks analys. Frågan är om (och jag skriver det här utan att ha läst henne, det här baseras helt på de kritiska recensionerna) det inte hade blivit en bättre studie i form av en essä om Benedictsson som en kritik av den samtida feminismen. Nu ska det ju vara en doktorsavhandling och det är en svårare och mer begränsande ”genre”. Nåja, till huvudpunkten med den här posten:

Per Svensson inleder med en fiendeförklaring: Nina Björks är Motståndaren. Hon definieras som biologist, vilket underförstått är antiliberalt. Det i sig är intressant. Och det pekar mot något som Nina Björk själv påpekat i en intervju med DN: att feminismen i den 90-talsvariant hon själv var med och drev fram fungerar utmärkt tillsammans med liberalismen av samtida modell. Målet är att skapa en oberoende människa. Vi som varit med känner igen problemet – vi ville vara kommunister men hörde hela tiden liberalismen tala genom våra munnar och kände den leva i våra kroppar och våra begär. Av det förstår naturligtvis Per Svensson ingenting, för enligt honom är liberalismen lika med det goda livet. Men om vi ska tänka i enlighet med våra egna termer, något som är ytterst svårt eftersom vi uppenbarligen (vilket Nina Björk iakttagit och kämpar med) tankemässigt koloniserats av liberalismen, så ser vi hur den liberalism som 90-talsfeminismen-kryddad-med-postmarxism alltid propagerat är närmast sjukligt upptagen med kroppen. Case in point: Judith Butler. Case in point: sexualpolitik. Det handlar om en sorts frigörelse för kroppen, eller kanske snarare ett arbetande med den samma. Det är ett sorts tillbaka till Foucault: en sexualitetens samtidshistoria, ett försök att utveckla en sexualpraktik. Misslyckat, naturligtvis, eftersom Foucault gick förlorad i liberalismen ju mer han grävde sig tillbaka i antikens sexualhistoria. Likt Per Svensson började han diskutera det goda livet och dess förutsättningar. I liberal anda handlar det om att fostra ett medvetet och asketiskt själv. Jag skulle säga att det är det här som är dess problem. Det är här som Per Svensson varken vill eller kan förstå Nina Björk.

För vad Nina Björk förstår och Per Svensson inte ens kan börja greppa är att den enskilde som drömd av liberala män inte existerar. Foucault var med insiktsfull när han i Orden och tingen beskrev hur den människa som producerats av humanvetenskaperna skulle svepas bort likt ett ansikte ristat i sand då tidvattnet rullar in. Vi behöver tänka över detta. Innan Deleuze fullkomligt koloniseras av liberalerna behöver vi verkligen tänka över det. Björks exempel med spädbarnet är intressant. Spädbarnet är ett annat liv än den lockeska individ som försöker frigöra sig från staten. Någon borde kanske påminna Per Svensson om att den ärorika revolutionens frågor inte kanske är de mest pressande idag. Liberaler argumenterar fortfarande som att staten var en absolut monarkisk stat. Att Foucault som påpekade att den politiska teorin behöver fullfölja den franska revolutionen genom att hugga huvudet även av sin kung kunde förfalla till liberalismen i slutet av sin karriär är märkligt. Men hans slagord är giltigt: vi har andra tankar att tänka, andra problem att arbeta med. Liberalismens fixering vid individen i opposition mot staten är den dimridå som döljer det faktum att den staten dog med 1800-talet och världskrigen. Vi har allmän rösträtt och kapitalo-demokrati (ägarmakten är etablerad och lagstadgad alltså). Jag skulle säga att liberalismen är överspelad genom att den lyckats. Bourgeoisien har i sanning revolutionerat sin värld.

Liberalismens strid gäller istället frågan om den borgerliga individen kontra massan. När en liberal säger staten menar han egentligen samhället. Makt är för en liberal något negativt, så länge det inte gäller ”egenmakt” (och ja, det gäller Foucault också oavsett hur han försöker slingra sig ur det så tar han inte sin makteori på allvar, förmår aldrig inkorporera den i sin bild av hur en människa bör leva). Per Svensson visar i sin kritik av Nina Björk att han inte kan skilja på sina ideologiska motståndare. Alla är exakt likadana. Han skriver kritiskt att ”det är sant att liberalismen sällan erbjuder den känsla av varm och allomslutande gemenskap som, för att ta några exempel, klankulturerna, nationalismen, kommunismen, fascismen och den religiösa renlärigheten kan locka med”.

Problemet är väl att Nina Björk med flera knappast är ute efter en allomslutande gemenskap. De försöker istället förstå vad gemenskap – något givet och nödvändigt, jämför Nancys ”vara-med” – över huvud taget kan innebära i en så genomindividualiserad värld som vår. Och ja, Per Svensson, liberalismen är utopisk just här. Idén om att vara antiutopisk är så skitkorkat utopisk att jag har svårt att hålla mig för skratt. En feminist som Susan Moller Okins påpekar att Lockes individ är en husfader. Det är den ideologiska grunden för vår civilisation. Problemet är att vi måste försöka tänka oss en värld där en medelålders rik man inte är definitionen av begreppet människa. Och då måste vi gå via gemenskapen, är min gissning. Lösningen kan inte vara att alla ska bli lockeska husfäder, det är en utopisk illusion. Vi måste skaffa oss en annan förståelse av mänskligt liv, kanske av ”liv” över huvud taget. Det finns många intressanta exempel. Säg alla som läser Spinoza med postalthusserianska glasögon t.ex. Eller kanske Negris spinozaläsning. Eller Agamben med det nakna livet och just spädbarnet som begreppsliga exempel. Posthumanismen.  Postdekonstruktionismen. Att liberalismen inte kan få ordning på den här frågan är inte så konstigt. Den tänker alldeles för binärt. Det är individ kontra kollektiv (fast dess enda begrepp om kollektiv är stat då förstås). Beroende är inte något den lockeska husfadern förstår sig på. Inte heller Per Svensson. drömmaren som drömmer att han inte drömmer. Fortsätt gärna vara utopiskt antiutopiska medan världen brinner. Vi andra har inte tid med den typen av skitdrömmar.

Rysk geostrategi som en möjlighet för tanken.

”Ryssland och Island, kan det handla om ren vänlighet eller är det kalla hårda intressen?” frågar programledaren i Studio Ett med en medvetet naiv ton i rösten. ”Nej,” skrockar en av de telefonintervjuade experterna, ”det här handlar om intressen.” Vad man menar är att Ryssland på senare tid visat att 1990-talets idealism till sist visat sig kunna vara en klassisk realisms retoriska sköld (när de gör det är det cynisk maktrealism, men när vi eller de vi gillar gör det är den naiv idealism – kan någon förklara för mig hur det naiva mördandet av någon miljon irakier kan vara etiskt bättre än det cyniska dödandet av något tusental georgier?). Men vilka intressen handlar det om då, i fallet Island? Tja, vid en helt normal bloggsurfning så snubblar jag över det här:

”Northwest Passage and Northern Sea Route Open at the Same Time Sep-7-08 01:14 pm”

Ta en titt på länken och kartbilden den erbjuder. Den där bilden av jorden är vi kanske inte vana vid. Trots att vi lever på det norra halvklotet så har vi egentligen inget grepp om vad det innebär. Det lär vi få inom en inte särskilt fjärran framtid. Samtidigt som man seriöst planerar att lägga ned allt svenskt flygvapen norr om Vänern så öppnar sig arktis för en utökad exploatering, och det finns gott om olja under isen. Ryssarna flyttar fram positionerna medan amerikanerna är upptagna med att välja hövding och sköta sina banker. Inte för att ett mångmiljardlån till Island innebär ett fast grepp om Ishavet, men det underminerar amerikanernas fasta grepp om ön, åtminstone i någon mån.

Jag tänker att vår världsbild ännu inte är global, den är dominerad av Mercator. Vi förstår världen som karta, inte klot. Det här fallet visar vår begränsning tydligt. Islands strategiska position är uppenbar, men ”vi civila” tänker inte tillräckligt mycket i militära geostrategiska termer och det gör att en avgörande dimension för (post)modern politik går förlorad för oss. Medan vi är upptagna med att diskutera höger- vs. vänstersossar och bankakuter pågår ett ständigt undantags- och nödtillstånd runt våra gränser och bortom dem. Man behöver inte vara Virilio eller Benjamin för att tycka att lite mer medvetenhet om detta skulle vara önskvärd. Inte minst, kan man tillägga, i en tid då vi rent faktiskt kan se hur den klimatförändring vi driver fram förändrar inte bara det politiska landskapet i allmänhet utan det rent faktiska geopolitiskt rumsliga landskapet.

Men det finns också en teoretisk intressant poäng att reflektera över en annan sak med kartan och sidan som visar den. Som den påpekar är det ”första gången i historien (eller åtminstone så långt tillbaka i tiden som vi kan minnas)” som det här har inträffat, att båda vägarna runt isen varit öppna samtidigt. Det är något ”anscetralt” över detta, för att tala med Meillasoux. Frågan om det bortom- eller posthumana blir mer och mer tydlig som en brännande aktuell fråga. En brännande aktuell politisk fråga. Ändå tror jag inte att det fossila (en term som Meillasoux använder för att beskriva ”det anscestrala” (en fruktansvärt usel direktöversättning), vilket kan beskrivas som en rest av det ”naturliga” för-mänskliga i varat – ett fossil t.ex. pekar ju på en gräns för det mänskliga medvetandet och ger ju en antydan om ett omfattande vara utanför vårt människovara) spelar en särskilt stor roll inom studiet av geopolitik, ett växande intresse för komplexitetsteori till trots. Kanske behöver vi börja tänka kring en politisk etik och antropologi bortom humanismen men också bortom ekologin. Ja, det sker ju förstås redan, men jag menar inom det kritiska studiet av geopolitik. Bortom beslutsfattande, men också bortom strukturalism och konstruktivism men laddat med deras starkaste punkter. Samtidigt så tvivlar jag: en värld utan människa, det vill säga mänskligt medvetande – helt klart en möjlighet. Till och med en nödvändighet för att ett avgränsat mänskligt medvetande ska tänkas. Men även om vi kan bli helt Deleuze i den här frågan, står vi inte inför ett avgörande problem i Nietzsches tragiska tänkande (ja, jag vet att det tragiska tänkandet är ifrågasatt inom postdekonstruktionismen som är på modet, men är inte tragedin väldigt alltförmänsklig och just därför aktuell även vid tänkandet av människans gränser?) – vad eller vem är det som vill? Åt vilket håll vänder sig viljan? Den här viljan till det utommänskligt stora och eviga, återvändandet till Platon – är det inte en elitkristendom för den överintelligente?

Zizek om finanskrisen.

What all this indicates is that the market is never neutral: its operations are always regulated by political decisions. The real dilemma is not ‘state intervention or not?’ but ‘what kind of state intervention?’ And this is true politics: the struggle to define the conditions that govern our lives. The debate about the bailout deals with decisions about the fundamental features of our social and economic life, even mobilising the ghost of class struggle. As with many truly political issues, this one is non-partisan. There is no ‘objective’ expert position that should simply be applied: one has to take a political decision.

I London Review of Books.

En spekulation angående finanskrisen.

Ett citat från en till synes svunnen tid: ”We’ve all got things we could learn from money, from the beautiful dollar, from the strong yen, from the even-tempered, good-humored Swiss franc, from their straight-up, honest-to-goodness, absolute value.”
Zhu Wen – ”I Love Dollars”

Fast det kanske inte är pengarna som är problemet, utan människorna? Alltså, om människor hade lärt sig det pengarna vet om sitt absoluta värde så hade det absoluta värdet inte upphört att vara absolut. Pengar är ärliga, de vet att deras värde enbart kan vara absolut, för annars är det inte alls. Människor tvivlar, för de vet att det absoluta är bräckligt (och bara genom bräckligheten är det absoluta just absolut). Människor känner lögnen. Hegel skriver någonstans att det onda finns redan i ögat som iakttar det onda (eller något ditåt). Inget mänskligt öga iakttar oskyldigt, för redan i seendet finns frågan: ”Bedrar hon mig nu?” Kanske är det detta som förbindelsen av kunskap, insikt i den egna nakenheten och ondskans inträde i människans värld egentligen innebär i Första mosebok? När vi ser världen blir vi medvetna om vår egen lögn, vår egen nakenhet inför världen genom den andres blick och dess avslöjande av vår lögn. Den för den andre såväl som det egna medvetandet spelade tilliten i all den förtröstan vår vardag förutsätter – så snabbt en enda blick kan rasera den! Det nakna ögat kan vara ett så mordiskt ting.

Har finanskapitalet slutligen börjat se?