23 april 2009

När de säger/”Gud är kärlek”/Så säger de “kärlek”/på samma språk/som Ulf Lundell.

Annonser

Angående Sonnevi:

29 januari 2009

Strid på strid, men ingen söm

Kniven, likväl, i ryggen.

”In Italy, trains are often late, but so far no one has dreamed of accusing the national railway of terrorism.”

Sammanhanget ger sig med läsning. Men förutom det faktum att Agamben (och andra med hans status) sällan gör så här pass direkta inspel i aktuella politiska frågor, även om de skriver om politik (Badiou är förstås ett undantag, Zizek kanske med lite välvillig hänsyn tagen till hans halvt uttalade stöd till Chavez [EDIT: sedan jag skrev det här har jag sett Z:s namn på både ett upprop om Gaza och läst att han undertecknat ett om Tarnac 9 – vissa saker är kanske vanligare än man tror, eller så är vi på väg mot en ökande politisering]). Det är därför intressant i sig. Och det pekar mot en fruktansvärt obehaglig tendens i dagens samhälle, allt mer postdemokratiskt. Jakten på ”potentiella terrorister” är ett reellt hot, större än vad terrorismen någonsin var. På så sätt har en viss form av terror redan vunnit ”kriget mot terrorismen”; vilket i och för sig är en självklarhet. För vad är ett krig om inte terror?

Jag började läsa Oliver Felthams Alain Badiou: Live Theory igår och har läst lite slarvigt. Ganska snabbt hoppade jag över två kapitel som sysselsatte sig med hans althusserianska och maoistiska perioder. Matematikbitarna i det tredje kapitlet blev till sist lite för tunga för mig. Så, jag fastnade istället för intervjun i bokens slut och tänkte helt fräckt återge vad han svarar på en fråga om miljön eller om ekologin:

”Let’s start by stating that after ‘the rights of man’, the rise of ‘the rights of Nature’ is a contemporary form of the opium of the people. It is an only slightly camouflaged religion: the millenarian terror, concern for everything save the properly political destiny of peoples, new instruments for the control of everyday life, the obsession with hygiene, the fear of death and catastrophes… It is a gigantic operation in the depoliticization of subjects. Behind it there is the idea that with strict ecological obligations one can prevent the emerging countries from competing too rapidly with the established imperialist powers. The pressure exercised on China, India and Brazil has only just begun. The fact that ecology is practically consensual in our ‘developed’ countries is a bad sign. This is a rule: everything which is consensual is without a doubt bad for human emancipation. I am Cartesian: man is the master and possessor of nature. That has never been as true as today. The proof is that in order to save a particular species of beetle or tulip, one does not make use of nature, but of State regulations! Nature is therefroe in no way situated above humanity. We will inevitably make decisions according to the diversity of our interests. Ecology solely concerns me inasmuch as it can be proven that it is an intrinsic dimension of the politics of the emancipation of humanity. For the moment I do not see such proof.”

Han ska göra en film om Platon också, som ska inledas med en scen där afrikanska migrantarbetare ska diskutera filosofen ifråga. Det är precis den typen av estetiska poser eller, om man så vill, politisk-filosofiska insikter, som gör Badiou till en aktuell och viktig tänkare. Hans filosofi vägrar att underordna sig, utan talar med mod till och från torget i gammal god stil (men just torget som filosofins plats är en intressant fråga att återvända till).

Var det verkligen så att Göran Persson sade ”idag är vi alla amerikaner” den 11 september 2001? I vilket fall så är det något som bevisats i handling den senaste tiden. Inte minst i den handling som dras i medielogiken. Först hejar vi på Obama. Sedan gläds vi åt hans seger. Redan i valrörelsens upptakt konstaterade jag att vänstern knappast kunde ställas inför ett värre hot än en Obama-seger. Missförstå mig rätt: en McCain-seger var ett värre hot mot mänskligheten, och i valet mellan vänstern och mänskligheten lutar jag åt det senare (även om jag tror att vägen till den senare går genom det förras program – ett program vi kan lämna till ett senare tillfälle att klargöra). Men en Obama-seger är farlig därför att han kommer att kunna ställa till med så mycket elände och komma undan med det. Det har redan börjat: den svenska insatsen i Afghanistan trappas upp och all kritik kan tystas med kodordet Obama. Det här är ett reellt hot mot vänsterns möjligheter att enas. Jag fylls också med avsmak mot Obamas retorik som maskerar att han är samma skräp som alla etablerade post-reagan politiker. Det här är uttryck för en insikt i en konkret problematik. Samtidigt är det mycket möjligt, till och med troligt att den här insikten i en konkret problematik är alltför cynisk. Man kan ha rätt och ändå göra fel. Jag länkar till tre tänkare jag uppskattar och som jag tycker sätter fingret på symptomatiska tecken kring Obama.

Jodi Dean: Snatching Defeat From the Jaws of Victory

Simon Crichley: What’s Left After Obama?

Slavoj Zizek: Use Your Illusions

Dean och Zizek ligger kanske närmast varandra – Dean är ju trots allt i någon mening zizekian. Critchley är någon sorts neoanarkist, men av en sort jag kan leva med (han är moraliserande, pessimistisk och kritiskt engagerad). Critchley och Zizek har inte mycket gemensamt vad det gäller konkret politik, även fast de båda är vänner med Alain Badiou och inspirerats mycket av hans post-postmoderna filosofi med fasthållande vid begrepp som subjekt och sanning (och det sistnämnda bör kanske egentligen till och med skrivas med stort S, precis som postmodernisterna hatar att se det gjort – det är inte för inte som Badiou är att betrakta som en sorts postmaoist). Jag lutar mest åt Zizek. Ändå tror jag att man kan plocka delar av deras förhållningssätt för att skapa en teori för rörelse: Critchley för organisationer som AFA, Ingen Människa är Illegal, ATTAC och så vidare. Dessa bör fokusera på ett arbete inom ett politiserat civilsamhälle och hålla sig på ett kritiskt avstånd till staten. Zizeks tänkande lämpar sig för intellektuellt arbete för de partier och organisationer som inriktar sig på att i leninistisk anda förändra själva grunden för den politiska scenen, såväl vad det gäller stat som det politiska fält staten avskärmar sig från. Givet detta är det kanske ironiskt att den ”snälle” och för de flesta liberaler mest tilltalande av dessa båda tänkare – Critchley – är mest skeptisk mot Obama (eftersom denne inte erbjuder någon som helst ”verklig change”) medan den stenhårde leninisten, det självpåtagna monstret – Zizek – ser möjligheter och hopp: ”Nothing was decided with Obama’s victory, but it widens our freedom and thereby the scope of our decisions. No matter what happens, it will remain a sign of hope in our otherwise dark times, a sign that the last word does not belong to realistic cynics, from the left or the right.” Zizek ser visserligen en hel del problem, och han har mycket att säga om inte minst finanskrisen (så läs hans artikel!), men han gör en god poäng som vi som goda studenter av Machiavelli bör ta vara på och ha sett för länge sedan. Vi borde känna igen dygd – virtú – när vi ser den. Och vi borde lära oss att känna Fortunas närvaro och raskt gripa henne vid håret för att bryskt föra henne dit vi vill.

Jag tänker ge Dean sista ordet här, för jag tror att hon har helt rätt i sin slutsats angående den ”känsla” som vi kan se motbjudande många ge uttryck för idag: ”I think we should occupy that feeling and use it as a sense that we can do things, that we can influence their policy, that we can change the world. I think we can use it to inspire organizing and practical suggestions and work and new ways of building coalitions and making demands.

Ideology works because it gives voice to real ideals and aspirations. Spectacles attract and inspire us because they present ideals and aspirations and collective forms of being and belonging back to us.”

Så det är dags att spotta ut smaken och se framåt. Ingenting väsentligt har förändrats, men förändringens väsen har signalerat sin närvaro. Det är tänkvärt  och – vilket vi bör komma ihåg – bör betraktas som ett hot mot alla makthungriga hycklare som Barack Obama.

EDIT: En kommentar på en annan blogg uppmärksammar mig på att Zizeks val av titel gör att vi nu vet att han är ett fan av Guns N’ Roses. Det borde jag ju ha tänkt på omedelbart.

Och Blumenberg?

12 november 2008

I en essä i DN diskuterar Carl Rudbeck en ny bok av en amerikansk statsvetar-filosof, Michael Allen Gillespie. Boken bär titeln The Theological Origins of Modernity. Onekligen en intressant titel – och en intressant tes: modernitetens tänkande växte ur den teologiska dispyten mellan realister och nominalister som utgjorde den medeltida skolastikens nedgång och fall. Det leder, enligt Rudbeck åtminstone, till att teologin på något vis dröjer sig kvar i vårt tänkande. Kanske är det så, kanske sysselsätter vi oss på vissa områden med teologiska referensramar. Men det är inte nya tankar direkt. Och inte speciellt originella. Särskilt inom tysk idéhistoria och filosofi är det här uttryck för en gammal debatt. Max Weber, Carl Schmitt, Ernst Bloch, Walter Benjamin, Karl Löwith, Hans Blumenberg och Jacob Taubes är bara ett fåtal av de namn man hade kunnat nämna. Inte minst saknar jag Hans Blumenberg eftersom Gillespie i stort sett tycks kalkera hans argumentation, ända ned till universaliestriden så att säga. Blumenberg var dock en stark kritiker av den så kallade ”sekulariseringstanken”. Han var en så pass stark kritiker att det är frågan om ens dagens humanister skulle gå fria från hans kritik. På sätt och vis var Blumenberg en radikal historicist: en historisk epoks tänkande kan inte bedömas utifrån andra kriterier än sina egna. Alltså kan inte ”Die Neuzeit” bedömas utifrån medeltida begrepp och debatter, även om dessa öppnade upp för den nya epokens människobild. Dröjandet kvar vid teologiska frågeställningar döljer det avgörande i den nya tidens människa – vad man skulle kunna kalla hennes kall till egenmakt. Då nominalismens värld blir kontingent och Gud oberoende av den så öppnas den för människans fria utforskande. Guds främlingskap blir till en människans utmaning att lära känna sig själv och sin värld på egen hand. I vilket fall, det är märkligt, men det tycks som att hjulet måste återuppfinnas om och om igen. Det vore kanske på tiden att någon tog tag i den här tyska sekulariseringsdebatten och gjorde den tillgänglig för en hungrande svensk publik.

Per Svensson är kritisk mot Nina Björks avhandling. Det finns det säkert skäl att vara. Carl-Michael Edenborg hade befogad akademisk kritik att leverera i Aftonbladet häromdagen. Jag hade gärna sett att Edenborg utvecklat sin tanke om att Leo Strauss analys av Locke är föråldrad, men okej: i sak har han nog rätt – det fattas ett drag av vetenskaplighet i Björks analys. Frågan är om (och jag skriver det här utan att ha läst henne, det här baseras helt på de kritiska recensionerna) det inte hade blivit en bättre studie i form av en essä om Benedictsson som en kritik av den samtida feminismen. Nu ska det ju vara en doktorsavhandling och det är en svårare och mer begränsande ”genre”. Nåja, till huvudpunkten med den här posten:

Per Svensson inleder med en fiendeförklaring: Nina Björks är Motståndaren. Hon definieras som biologist, vilket underförstått är antiliberalt. Det i sig är intressant. Och det pekar mot något som Nina Björk själv påpekat i en intervju med DN: att feminismen i den 90-talsvariant hon själv var med och drev fram fungerar utmärkt tillsammans med liberalismen av samtida modell. Målet är att skapa en oberoende människa. Vi som varit med känner igen problemet – vi ville vara kommunister men hörde hela tiden liberalismen tala genom våra munnar och kände den leva i våra kroppar och våra begär. Av det förstår naturligtvis Per Svensson ingenting, för enligt honom är liberalismen lika med det goda livet. Men om vi ska tänka i enlighet med våra egna termer, något som är ytterst svårt eftersom vi uppenbarligen (vilket Nina Björk iakttagit och kämpar med) tankemässigt koloniserats av liberalismen, så ser vi hur den liberalism som 90-talsfeminismen-kryddad-med-postmarxism alltid propagerat är närmast sjukligt upptagen med kroppen. Case in point: Judith Butler. Case in point: sexualpolitik. Det handlar om en sorts frigörelse för kroppen, eller kanske snarare ett arbetande med den samma. Det är ett sorts tillbaka till Foucault: en sexualitetens samtidshistoria, ett försök att utveckla en sexualpraktik. Misslyckat, naturligtvis, eftersom Foucault gick förlorad i liberalismen ju mer han grävde sig tillbaka i antikens sexualhistoria. Likt Per Svensson började han diskutera det goda livet och dess förutsättningar. I liberal anda handlar det om att fostra ett medvetet och asketiskt själv. Jag skulle säga att det är det här som är dess problem. Det är här som Per Svensson varken vill eller kan förstå Nina Björk.

För vad Nina Björk förstår och Per Svensson inte ens kan börja greppa är att den enskilde som drömd av liberala män inte existerar. Foucault var med insiktsfull när han i Orden och tingen beskrev hur den människa som producerats av humanvetenskaperna skulle svepas bort likt ett ansikte ristat i sand då tidvattnet rullar in. Vi behöver tänka över detta. Innan Deleuze fullkomligt koloniseras av liberalerna behöver vi verkligen tänka över det. Björks exempel med spädbarnet är intressant. Spädbarnet är ett annat liv än den lockeska individ som försöker frigöra sig från staten. Någon borde kanske påminna Per Svensson om att den ärorika revolutionens frågor inte kanske är de mest pressande idag. Liberaler argumenterar fortfarande som att staten var en absolut monarkisk stat. Att Foucault som påpekade att den politiska teorin behöver fullfölja den franska revolutionen genom att hugga huvudet även av sin kung kunde förfalla till liberalismen i slutet av sin karriär är märkligt. Men hans slagord är giltigt: vi har andra tankar att tänka, andra problem att arbeta med. Liberalismens fixering vid individen i opposition mot staten är den dimridå som döljer det faktum att den staten dog med 1800-talet och världskrigen. Vi har allmän rösträtt och kapitalo-demokrati (ägarmakten är etablerad och lagstadgad alltså). Jag skulle säga att liberalismen är överspelad genom att den lyckats. Bourgeoisien har i sanning revolutionerat sin värld.

Liberalismens strid gäller istället frågan om den borgerliga individen kontra massan. När en liberal säger staten menar han egentligen samhället. Makt är för en liberal något negativt, så länge det inte gäller ”egenmakt” (och ja, det gäller Foucault också oavsett hur han försöker slingra sig ur det så tar han inte sin makteori på allvar, förmår aldrig inkorporera den i sin bild av hur en människa bör leva). Per Svensson visar i sin kritik av Nina Björk att han inte kan skilja på sina ideologiska motståndare. Alla är exakt likadana. Han skriver kritiskt att ”det är sant att liberalismen sällan erbjuder den känsla av varm och allomslutande gemenskap som, för att ta några exempel, klankulturerna, nationalismen, kommunismen, fascismen och den religiösa renlärigheten kan locka med”.

Problemet är väl att Nina Björk med flera knappast är ute efter en allomslutande gemenskap. De försöker istället förstå vad gemenskap – något givet och nödvändigt, jämför Nancys ”vara-med” – över huvud taget kan innebära i en så genomindividualiserad värld som vår. Och ja, Per Svensson, liberalismen är utopisk just här. Idén om att vara antiutopisk är så skitkorkat utopisk att jag har svårt att hålla mig för skratt. En feminist som Susan Moller Okins påpekar att Lockes individ är en husfader. Det är den ideologiska grunden för vår civilisation. Problemet är att vi måste försöka tänka oss en värld där en medelålders rik man inte är definitionen av begreppet människa. Och då måste vi gå via gemenskapen, är min gissning. Lösningen kan inte vara att alla ska bli lockeska husfäder, det är en utopisk illusion. Vi måste skaffa oss en annan förståelse av mänskligt liv, kanske av ”liv” över huvud taget. Det finns många intressanta exempel. Säg alla som läser Spinoza med postalthusserianska glasögon t.ex. Eller kanske Negris spinozaläsning. Eller Agamben med det nakna livet och just spädbarnet som begreppsliga exempel. Posthumanismen.  Postdekonstruktionismen. Att liberalismen inte kan få ordning på den här frågan är inte så konstigt. Den tänker alldeles för binärt. Det är individ kontra kollektiv (fast dess enda begrepp om kollektiv är stat då förstås). Beroende är inte något den lockeska husfadern förstår sig på. Inte heller Per Svensson. drömmaren som drömmer att han inte drömmer. Fortsätt gärna vara utopiskt antiutopiska medan världen brinner. Vi andra har inte tid med den typen av skitdrömmar.

Ryssland och Island, kan det handla om ren vänlighet eller är det kalla hårda intressen?” frågar programledaren i Studio Ett med en medvetet naiv ton i rösten. ”Nej,” skrockar en av de telefonintervjuade experterna, ”det här handlar om intressen.” Vad man menar är att Ryssland på senare tid visat att 1990-talets idealism till sist visat sig kunna vara en klassisk realisms retoriska sköld (när de gör det är det cynisk maktrealism, men när vi eller de vi gillar gör det är den naiv idealism – kan någon förklara för mig hur det naiva mördandet av någon miljon irakier kan vara etiskt bättre än det cyniska dödandet av något tusental georgier?). Men vilka intressen handlar det om då, i fallet Island? Tja, vid en helt normal bloggsurfning så snubblar jag över det här:

”Northwest Passage and Northern Sea Route Open at the Same Time Sep-7-08 01:14 pm”

Ta en titt på länken och kartbilden den erbjuder. Den där bilden av jorden är vi kanske inte vana vid. Trots att vi lever på det norra halvklotet så har vi egentligen inget grepp om vad det innebär. Det lär vi få inom en inte särskilt fjärran framtid. Samtidigt som man seriöst planerar att lägga ned allt svenskt flygvapen norr om Vänern så öppnar sig arktis för en utökad exploatering, och det finns gott om olja under isen. Ryssarna flyttar fram positionerna medan amerikanerna är upptagna med att välja hövding och sköta sina banker. Inte för att ett mångmiljardlån till Island innebär ett fast grepp om Ishavet, men det underminerar amerikanernas fasta grepp om ön, åtminstone i någon mån.

Jag tänker att vår världsbild ännu inte är global, den är dominerad av Mercator. Vi förstår världen som karta, inte klot. Det här fallet visar vår begränsning tydligt. Islands strategiska position är uppenbar, men ”vi civila” tänker inte tillräckligt mycket i militära geostrategiska termer och det gör att en avgörande dimension för (post)modern politik går förlorad för oss. Medan vi är upptagna med att diskutera höger- vs. vänstersossar och bankakuter pågår ett ständigt undantags- och nödtillstånd runt våra gränser och bortom dem. Man behöver inte vara Virilio eller Benjamin för att tycka att lite mer medvetenhet om detta skulle vara önskvärd. Inte minst, kan man tillägga, i en tid då vi rent faktiskt kan se hur den klimatförändring vi driver fram förändrar inte bara det politiska landskapet i allmänhet utan det rent faktiska geopolitiskt rumsliga landskapet.

Men det finns också en teoretisk intressant poäng att reflektera över en annan sak med kartan och sidan som visar den. Som den påpekar är det ”första gången i historien (eller åtminstone så långt tillbaka i tiden som vi kan minnas)” som det här har inträffat, att båda vägarna runt isen varit öppna samtidigt. Det är något ”anscetralt” över detta, för att tala med Meillasoux. Frågan om det bortom- eller posthumana blir mer och mer tydlig som en brännande aktuell fråga. En brännande aktuell politisk fråga. Ändå tror jag inte att det fossila (en term som Meillasoux använder för att beskriva ”det anscestrala” (en fruktansvärt usel direktöversättning), vilket kan beskrivas som en rest av det ”naturliga” för-mänskliga i varat – ett fossil t.ex. pekar ju på en gräns för det mänskliga medvetandet och ger ju en antydan om ett omfattande vara utanför vårt människovara) spelar en särskilt stor roll inom studiet av geopolitik, ett växande intresse för komplexitetsteori till trots. Kanske behöver vi börja tänka kring en politisk etik och antropologi bortom humanismen men också bortom ekologin. Ja, det sker ju förstås redan, men jag menar inom det kritiska studiet av geopolitik. Bortom beslutsfattande, men också bortom strukturalism och konstruktivism men laddat med deras starkaste punkter. Samtidigt så tvivlar jag: en värld utan människa, det vill säga mänskligt medvetande – helt klart en möjlighet. Till och med en nödvändighet för att ett avgränsat mänskligt medvetande ska tänkas. Men även om vi kan bli helt Deleuze i den här frågan, står vi inte inför ett avgörande problem i Nietzsches tragiska tänkande (ja, jag vet att det tragiska tänkandet är ifrågasatt inom postdekonstruktionismen som är på modet, men är inte tragedin väldigt alltförmänsklig och just därför aktuell även vid tänkandet av människans gränser?) – vad eller vem är det som vill? Åt vilket håll vänder sig viljan? Den här viljan till det utommänskligt stora och eviga, återvändandet till Platon – är det inte en elitkristendom för den överintelligente?

Zizek om finanskrisen.

13 oktober 2008

What all this indicates is that the market is never neutral: its operations are always regulated by political decisions. The real dilemma is not ‘state intervention or not?’ but ‘what kind of state intervention?’ And this is true politics: the struggle to define the conditions that govern our lives. The debate about the bailout deals with decisions about the fundamental features of our social and economic life, even mobilising the ghost of class struggle. As with many truly political issues, this one is non-partisan. There is no ‘objective’ expert position that should simply be applied: one has to take a political decision.

I London Review of Books.

Ett citat från en till synes svunnen tid: ”We’ve all got things we could learn from money, from the beautiful dollar, from the strong yen, from the even-tempered, good-humored Swiss franc, from their straight-up, honest-to-goodness, absolute value.”
Zhu Wen – ”I Love Dollars”

Fast det kanske inte är pengarna som är problemet, utan människorna? Alltså, om människor hade lärt sig det pengarna vet om sitt absoluta värde så hade det absoluta värdet inte upphört att vara absolut. Pengar är ärliga, de vet att deras värde enbart kan vara absolut, för annars är det inte alls. Människor tvivlar, för de vet att det absoluta är bräckligt (och bara genom bräckligheten är det absoluta just absolut). Människor känner lögnen. Hegel skriver någonstans att det onda finns redan i ögat som iakttar det onda (eller något ditåt). Inget mänskligt öga iakttar oskyldigt, för redan i seendet finns frågan: ”Bedrar hon mig nu?” Kanske är det detta som förbindelsen av kunskap, insikt i den egna nakenheten och ondskans inträde i människans värld egentligen innebär i Första mosebok? När vi ser världen blir vi medvetna om vår egen lögn, vår egen nakenhet inför världen genom den andres blick och dess avslöjande av vår lögn. Den för den andre såväl som det egna medvetandet spelade tilliten i all den förtröstan vår vardag förutsätter – så snabbt en enda blick kan rasera den! Det nakna ögat kan vara ett så mordiskt ting.

Har finanskapitalet slutligen börjat se?