”Trader realism”?

So when you see the market gyrating wildly downward and hear some pundit saying it’s because of this or that data or this paradigm or that ratio, remember trader realism. The traders move the market any way they want, any way they think they can make money, and then they whisper a reason to journalists later in the day. Then the journalists print it or say it on television, and the amateurs believe it. And the traders snicker.

These traders, not economists or securities analysts, can turn the world upside down, make governments tremble, give central bankers colitis and ruin the lives of ordinary men and women saving for their children’s college education or their own retirement. In America today, it is the traders, not the politicians or the generals or the corporate bosses, who have the power.

En läsvärd artikeln av en Ben Stein som tacklar börsens svängningar genom ett disciplinärt dubbelseende – ekonomi betraktad med juristens blick. Eller kanske snarare rättsteoretikerns:

”Realism” är ett intressant begrepp som skär genom flera discipliner och betyder olika saker samtidigt som något gemensamt genomsyrar alla dess tillämpningar. Vad? Det är något som relaterar till verkligheten förstås. Men hur? Inom konstens alla former handlar det på något sätt om att representera verkligheten (fast jag är osäker på om det utvecklats någon musikalisk realism – kanske Bartók skulle kunna läsas som sådan?). Eller, det kanske finns en förbindelse mellan så kallad rättsrealism och den position som bl.a. Brecht tog i den debatt om realismen som drevs inom den västmarxistiska intelligentsian kring 1900-talets mitt. Alltså: konstnären beskriver inte, utan formar verkligheten; i rättrealistiska termer: domaren dömer – han bedömer inte. Lagen växer ur domslut, inte tvärtom (Ben Stein beskriver det här bra och pedagogiskt i sin artikel). Det handlar förstås alltid om att forma något ur någon sorts grundelement, men att erkänna den formande instansen som en avgörande faktor i tillblivelsen (deleuzianska invändningar har att hantera hans smak för begrepp som ”händelse” och intresse för jurisprudens i linje med rättsrealismen!). De olika tillämparna av begreppet realism skulle kanske ha nytta av en interdisciplinär utblick. Rättsrealismen skulle kanske kunna lära IR-realismen ett och annat. För att inte tala om vad estetiken har att säga…

Men det är en bra och rolig och aktuell artikel. Tänkvärt. Och det lyfter fram aktiehandelns förutsättningar och konsekvenser på ett intressant sätt. Det är den här kapitalismen vi lever i nu, och det är viktigt att inse dess djupt mänskliga karaktär. Realismen är ett bra motmedel mot mystifikationer kring kapitalets natur.

Ian Curtis och politiken.

Med anledning av Anton Corbijns film Control har utbrutit en sorts kontrovers mellan Per Gudmundson och Andres Lokko om Joy Divisions sångare Ian Curtis och vad man egentligen kan säga om dennes relation till det politiska. Gudmundson skriver att Ian Curtis röstade på Thatcher 1979. Lokko replikerar att det gjorde visserligen Curtis – för att sedan hänga sig. Det föranleder mig att försöka mig på en fundering kring varför Gudmundson, som gillar Thatcher, vill ha en person som Curtis på sin sida. Lokko kan ju, som varande allmänt popvänster, använda Joy Divisions undergångsstämning som ett tänkvärt uttryck för klassförtryck även om det inte är i linje med Ian Curtis personliga åsikter. Curtis tyckte uppenbarligen inte om den värld som Thatcher existerade i, men det gör Gudmundson. Är det så enkelt att högern så desperat saknar konstnärer att de kastar sig över vem som helst? Antagligen är det så. För när hörde ni senast talas om en briljant konstnär som omhuldade samma urvattnade workfare-liberalism som svensk dagspress? Högern har utan tvekan haft många briljanta konstnärer genom historien – Wagner, Yeats, Wyndham Lewis för att bara nämna tre rakt av. Tre stycken namn som faktiskt knyter an till just Ian Curtis och hans skäl för att rösta på Thatcher.

1979 var ett omtumlande år, och Thatcher och Reagans väg till makten kantades av en undergångsstämning som inte bara Ian Curtis gav uttryck för. Centralasien brann (Iran och Afghanistan). Hela sammanhanget med punk och postpunk var apokalyptiskt i grunden. En serie som V for Vendetta från några år senare sammanfattar scenariot på ett oöverträffat sätt: kärnvapenkrig, undergång, förtryck. Ian Curtis var en romantisk pessismist och enligt hans fru Deborah tvingade han henne också att rösta på Thatcher med motiveringen att kriget stod för dörren. Det kan knappast vara smickrande för Thatcher, inte ens i en av längtan förblindad pophögers ögon. Men det desperata ljud som utgör Joy Division är däremot som balsam för öronen för den som väljer att se med svartsynen.

Snart ämnar jag återkomma till Control och min bedömning av dess kvaliteter. Tills dess får ni hålla till godo med en teaser:

Nihilismen i bilder.

Cyanide and Happiness (ja, den heter faktiskt så) tacklar frågan om nihilismen.

Jämför den ”planetära teknologin” ovan med Walter Benjamin:

”Ty i lyckan strävar allt jordiskt mot sin undergång, och bara i lyckan är det förutbestämt att finna undergången. – Medan å andra sidan hjärtats, den enskilda människans omedelbara messianska intensitet leder fram genom olyckan i bemärkelsen lidande. Mot den andliga restitutio in integrum, som för in i odödligheten, svarar en världslig, som för in i en undergångens evighet, och rytmen hos detta världsliga som evigt förgår, förgår i sin totalitet, i sin rumsliga men också tidsliga totalitet, rytmen hos den messianska naturen, är lycka. Ty messiansk är naturen genom att den evigt och restlöst förgår. Att sträva mot detta, också på de stadier hos människan som är natur, är uppgiften för den världspolitik vars metod måste betecknas som nihilism.”
- ur det teologisk-politiskt fragmentet (cirka 1921).

Som Agamben, sammanfattad.