Och Blumenberg?

I en essä i DN diskuterar Carl Rudbeck en ny bok av en amerikansk statsvetar-filosof, Michael Allen Gillespie. Boken bär titeln The Theological Origins of Modernity. Onekligen en intressant titel – och en intressant tes: modernitetens tänkande växte ur den teologiska dispyten mellan realister och nominalister som utgjorde den medeltida skolastikens nedgång och fall. Det leder, enligt Rudbeck åtminstone, till att teologin på något vis dröjer sig kvar i vårt tänkande. Kanske är det så, kanske sysselsätter vi oss på vissa områden med teologiska referensramar. Men det är inte nya tankar direkt. Och inte speciellt originella. Särskilt inom tysk idéhistoria och filosofi är det här uttryck för en gammal debatt. Max Weber, Carl Schmitt, Ernst Bloch, Walter Benjamin, Karl Löwith, Hans Blumenberg och Jacob Taubes är bara ett fåtal av de namn man hade kunnat nämna. Inte minst saknar jag Hans Blumenberg eftersom Gillespie i stort sett tycks kalkera hans argumentation, ända ned till universaliestriden så att säga. Blumenberg var dock en stark kritiker av den så kallade ”sekulariseringstanken”. Han var en så pass stark kritiker att det är frågan om ens dagens humanister skulle gå fria från hans kritik. På sätt och vis var Blumenberg en radikal historicist: en historisk epoks tänkande kan inte bedömas utifrån andra kriterier än sina egna. Alltså kan inte ”Die Neuzeit” bedömas utifrån medeltida begrepp och debatter, även om dessa öppnade upp för den nya epokens människobild. Dröjandet kvar vid teologiska frågeställningar döljer det avgörande i den nya tidens människa – vad man skulle kunna kalla hennes kall till egenmakt. Då nominalismens värld blir kontingent och Gud oberoende av den så öppnas den för människans fria utforskande. Guds främlingskap blir till en människans utmaning att lära känna sig själv och sin värld på egen hand. I vilket fall, det är märkligt, men det tycks som att hjulet måste återuppfinnas om och om igen. Det vore kanske på tiden att någon tog tag i den här tyska sekulariseringsdebatten och gjorde den tillgänglig för en hungrande svensk publik.

Freud was right: Solärt anus.

”There is crack in everything, that’s how the light gets in”. Nåväl. Men varifrån strålar då ljuset ut? Kom ihåg att djup ropar till djup. Djupare än så har jag aldrig hört det uttryckt.

Virilio gör ett tveksamt uttalande.

Paul Virilios författarskap är utan tvekan mer än viktig läsning. Det är kanske till och med nödvändig läsning idag. Samtidigt är han inte oproblematisk. Jag minns att jag fann några av hans meningar i Ground Zero, som specifikt berörde ”abortfrågan” (inom citationstecken av en enkel orsak: det finns ingen sådan fråga för andra än för lata moralister och fundamentalister – var hur upprörda ni vill, men inse att aborter är faktum och bekymra er snarare för de liv era förbud ödelägger än de fiktiva potentialiteter ni laborerar med), väldigt tveksamma. I en intervju från tidigt 80-tal (möjligtvis sent 70-tal) fick Jean Baudrillard frågan om han fått några lärjungar och om Virilio kunde räknas till dem i så fall. Baudrillard svarade att det kunde man nog inte säga och tillade med ett leende (det kan jag rimligtvis inte veta något om, eftersom intervjun publicerades i skriftlig form utan den typen av scenhänvisningar, men jag bara VET att Baudrillard var en man med ett ofta begagnat sardoniskt leende) att Virilio trots allt trodde på något. Han var ju kristen. Underförstått alltså att Baudrillard själv absolut inte var det. I vilket fall, det här handlar inte om Baudrillard utan om Virilio och specifikt om det här klippet:

Något är alltid väldigt tveksamt om någon invänder ”men det här är ju fascism!” och därmed försöker stänga diskussionen. Man bör (som alltid) minnas Walter Benjamins ord från ”Konstverket i reproduktionsåldern”: vad Marinetti och fascisterna vill är en estetisering av politiken. ”Kommunismen svarar med att politisera konsten”. Mänskligheten har nått en grad av främlingskap inför sig själv att ”den förmår uppleva sin egen förintelse som en estetisk njutning av högsta rang”. Men skulle kommunismen – det demokratiska svaret på det estetisk-fascistiska kriget – innebära ett avståndstagande från ögonblickets våldsamhet? Svaret måste bli nej, eftersom revolutionens ögonblick svarar mot det gudomliga våldet från Benjamins ”Försök till en kritik av våldet”. Vad Virilio missar i sin utläggning om konst, politik och våld är alltså den verkligt politiska dimensionen hos konstupplevelsen. Och där är han inte heller en särskilt bra kristen: det öppnande ögonblick som svarar mot det gudomliga våldet (eller för den delen konstupplevelsen som ett blixtnedslag) hos Benjamin är ju direkt identifierbart som kairos. Och till sist kan vi ju minnas Majakovskij och den ryska futurismen. Det är synd att Virilio är så enkelspårig och bakåtsträvande att han avfärdar utopism och gripandet av ögonblicket som ”fascism”. Det visar på en politofobi, en skräck för det politiska som sådant. Tyvärr kan vi nog konstatera att den politofobi är vanlig bland vänstern, inte minst den borgerliga vänster som förirrat sig in i liberalismen. Man kan minnas Carl Schmitt – en revolutionär fascist och inget mindre (dock knappast en futurist á la Jünger, nota bene) – som påpekade att liberalismen vill undertrycka det politiska till förmån för etik, estetik och ekonomi. För liberalen är fienden antingen ond eller en konkurrent, aldrig fiende som sådan. Ondska utrotar man, det fula river man ned och konkurrenten försätter man i bankrutt. Bara med fienden kan man sluta fred. Därför bär liberalismen redan fascismens frö inom sig, genom sitt estetiserande av tillvaron. Paul Virilio behöver nog tänka över det politiska ett varv till.

EDIT: En relaterad fråga, givet tanken om en antihumanism - om fascismen bär med sig en idé om människans självförintande som en estetisk njutning så bär kanske kommunismen med sig en
idé om människans självförintande som en politisk njutning. I vilket fall: vår generation har att konfrontera frågan om vad som skulle innebära en politisk njutning i vår (mänskliga) tid. Just saying, just claiming. Kan du, läsare, svara på vad begreppet politisk njutning skulle betyda för ditt liv?

Ideologi är ett sätt att leva.

Läser en debattartikel i GP och kan inte låta bli att undslippa mig ett litet leende på skribentens bekostnad. Med anledning av det provokativa utspelet från SSU om att starta en socialistisk friskola så skriver Joel Halldorf, doktorand i kyrkohistoria, under titeln ”Religion är inte ideologi – det är ett sätt att leva” att:

”SSU:s argumentation bygger på att man jämställer religion och (politisk) ideologi. Detta är ett typiskt västerländskt perspektiv. Religion kan enligt detta synsätt förstås som ett antal lärosatser, och eftersom detta även gäller politiska ideologier så betyder det att de två är samma sak. Således: eftersom politiska partier inte får starta skolor, så borde inte heller religiösa grupper få göra det.

Men ideologi är ett trubbigt instrument för att förstå religion. Bättre är att förstå en religiös tradition som en kultur: som ett konglomerat av värderingar, idéer, heliga handlingar, estetik, och så vidare. Visst finns det heliga skrifter och kanske till och med teologiska system, men detta fångar inte religionens väsen. Religionen är ett sätt att vara i världen, och det kan inte sättas på pränt. Det måste levas och erfaras.”

Vissa av oss förstår ideologi på ett mer komplicerat sätt, mindre format av liberal teori (a.k.a. det västerländska perspektivet par excellence). Vi förstår ideologi mindre som ett (politiskt färgat) sätt att tänka och mer som ett sätt att faktiskt leva. Ideologin lever i praxis, medan vi är upptagna med att förkunna att vi är postideologiska. Jag lever den av Halldorf beskrivna bodelningen mellan politik och religion varje dag, om än indirekt (genom att inte vara troende i någon religiös mening). Jag lever i det kapitalistiska, liberala samhället och lever därmed dess ideologi. En socialistisk friskola skulle vara ett intressant sätt att försöka leva annorlunda, om än på detta samhälles egna, inkluderande premisser. Sedan kan man ju fråga sig hur pass stringent Halldorfs argumentation egentligen är – menar han att Sverige är så pass sekulariserat att det svenska skolsystemet och andra institutioner är av-lutheraniserade? Vad är då orsaken till detta? Kan den, möjligen, återfinnas i en viss lutheransk protestantism?