Skinny Puppy: The Coming Community (Tin Omen).

”The coming being is whatever being. [---] Whatever singularity, which wants to appropriate belonging itself, its own being-in-language, and thus rejects all identity and every condition of belonging, is the principle enemy of the State. Wherever these singularities peacefully demonstrate their being in common there will be a Tiananmen, and, sooner or later, the tanks will appear.”

Giorgio Agamben – The Coming Community – from the first sentence to the last two.

As I understand it, this video was projected behind Skinny Puppy on their 1990 tour for ”Too Dark Park” (although I think the track is from the album ”Rabies”). Anyway, connecting ‘89 Tiananmen with ‘70 Kent State (and general ‘68 repression). I do believe this says something about the practice of sovereignty and, along the lines of Walter Benjamin, the power of mythological violence. When Sarkozy today talks about ending the cycle of ‘68 he’s talkning about ending something very important: the spirit of rebellion or, if you like, the ”whatever-being” of protest. Sarkozy (and the other Thermidorians…) have added the discourse of liberation and humanism to their imperialist jargon, so now they must repress the spirit of these ghostly apparitions. But we can see them haunting our fortresses and barracks and the whole system of school/tv-show/parliament/think tank. The spectre of revolutions past will trouble us and not let us rest. Can history redeem itself? Can it be redeemed? It’s now up to us to find out. Don’t fall for the ruses of the enemy, because his continuing victory is a pyrrhic one. The whatever is not destiny, but it is our being!

”Trader realism”?

So when you see the market gyrating wildly downward and hear some pundit saying it’s because of this or that data or this paradigm or that ratio, remember trader realism. The traders move the market any way they want, any way they think they can make money, and then they whisper a reason to journalists later in the day. Then the journalists print it or say it on television, and the amateurs believe it. And the traders snicker.

These traders, not economists or securities analysts, can turn the world upside down, make governments tremble, give central bankers colitis and ruin the lives of ordinary men and women saving for their children’s college education or their own retirement. In America today, it is the traders, not the politicians or the generals or the corporate bosses, who have the power.

En läsvärd artikeln av en Ben Stein som tacklar börsens svängningar genom ett disciplinärt dubbelseende – ekonomi betraktad med juristens blick. Eller kanske snarare rättsteoretikerns:

”Realism” är ett intressant begrepp som skär genom flera discipliner och betyder olika saker samtidigt som något gemensamt genomsyrar alla dess tillämpningar. Vad? Det är något som relaterar till verkligheten förstås. Men hur? Inom konstens alla former handlar det på något sätt om att representera verkligheten (fast jag är osäker på om det utvecklats någon musikalisk realism – kanske Bartók skulle kunna läsas som sådan?). Eller, det kanske finns en förbindelse mellan så kallad rättsrealism och den position som bl.a. Brecht tog i den debatt om realismen som drevs inom den västmarxistiska intelligentsian kring 1900-talets mitt. Alltså: konstnären beskriver inte, utan formar verkligheten; i rättrealistiska termer: domaren dömer – han bedömer inte. Lagen växer ur domslut, inte tvärtom (Ben Stein beskriver det här bra och pedagogiskt i sin artikel). Det handlar förstås alltid om att forma något ur någon sorts grundelement, men att erkänna den formande instansen som en avgörande faktor i tillblivelsen (deleuzianska invändningar har att hantera hans smak för begrepp som ”händelse” och intresse för jurisprudens i linje med rättsrealismen!). De olika tillämparna av begreppet realism skulle kanske ha nytta av en interdisciplinär utblick. Rättsrealismen skulle kanske kunna lära IR-realismen ett och annat. För att inte tala om vad estetiken har att säga…

Men det är en bra och rolig och aktuell artikel. Tänkvärt. Och det lyfter fram aktiehandelns förutsättningar och konsekvenser på ett intressant sätt. Det är den här kapitalismen vi lever i nu, och det är viktigt att inse dess djupt mänskliga karaktär. Realismen är ett bra motmedel mot mystifikationer kring kapitalets natur.

Ian Curtis och politiken.

Med anledning av Anton Corbijns film Control har utbrutit en sorts kontrovers mellan Per Gudmundson och Andres Lokko om Joy Divisions sångare Ian Curtis och vad man egentligen kan säga om dennes relation till det politiska. Gudmundson skriver att Ian Curtis röstade på Thatcher 1979. Lokko replikerar att det gjorde visserligen Curtis – för att sedan hänga sig. Det föranleder mig att försöka mig på en fundering kring varför Gudmundson, som gillar Thatcher, vill ha en person som Curtis på sin sida. Lokko kan ju, som varande allmänt popvänster, använda Joy Divisions undergångsstämning som ett tänkvärt uttryck för klassförtryck även om det inte är i linje med Ian Curtis personliga åsikter. Curtis tyckte uppenbarligen inte om den värld som Thatcher existerade i, men det gör Gudmundson. Är det så enkelt att högern så desperat saknar konstnärer att de kastar sig över vem som helst? Antagligen är det så. För när hörde ni senast talas om en briljant konstnär som omhuldade samma urvattnade workfare-liberalism som svensk dagspress? Högern har utan tvekan haft många briljanta konstnärer genom historien – Wagner, Yeats, Wyndham Lewis för att bara nämna tre rakt av. Tre stycken namn som faktiskt knyter an till just Ian Curtis och hans skäl för att rösta på Thatcher.

1979 var ett omtumlande år, och Thatcher och Reagans väg till makten kantades av en undergångsstämning som inte bara Ian Curtis gav uttryck för. Centralasien brann (Iran och Afghanistan). Hela sammanhanget med punk och postpunk var apokalyptiskt i grunden. En serie som V for Vendetta från några år senare sammanfattar scenariot på ett oöverträffat sätt: kärnvapenkrig, undergång, förtryck. Ian Curtis var en romantisk pessismist och enligt hans fru Deborah tvingade han henne också att rösta på Thatcher med motiveringen att kriget stod för dörren. Det kan knappast vara smickrande för Thatcher, inte ens i en av längtan förblindad pophögers ögon. Men det desperata ljud som utgör Joy Division är däremot som balsam för öronen för den som väljer att se med svartsynen.

Snart ämnar jag återkomma till Control och min bedömning av dess kvaliteter. Tills dess får ni hålla till godo med en teaser:

En musikalisk eftertanke.

Jag har lyssnat mycket på Bolt Thrower i julhelgen och under mellandagarna. Något av en retrotripp till gymnasieålderns death metal-lyssnande. Tidigare idag slog det mig att jag inte har lyssnat på gamla Sepultura på länge och att Refuse/Resist från skivan Chaos A.D. helt klart har ett för den här bloggen passande budskap. Läsare som inte hört låten, sett videon och begrundat texten och tagit intryck i unga år bör kanske försöka åtgärda den bristen nu:

Ur texten: ”Chaos a.d./Tanks on the streets/Confronting police/Bleeding the plebs/Raging crowd/Burning cars/Bloodshed starts/Wholl be alive?!” Kanske inte den mest poetiska rocktext jag utsatt mig för, men effektiv tillsammans med musiken. Sepultura skapade en genre med sitt sound och det är kanske inte så märkligt. Det är ett våldsamt och engagerande driv, det måste erkännas. Och som en bonus slänger jag även upp Roots, Bloody Roots med samma band. Det här är en låt som på allvar kan läsas gentemot en benjaminsk förståelse av Latinamerikas historia. Eller så är det bara jag som vill läsa det så, med capoeira i videon och allt…

Det är bara att konstatera: det finns inget bättre sätt att komma tillbaka till politisk medvetande efter att ha surfat runt i den liberala bloggosfären och försökt tänka ”politik” på Johan Norbergs vis.

Morrissey: Tomorrow.

Det här kan vara min favoritlåt med Morrissey. Jag länkar till den här videon med anledning av den fantastiska formuleringen mot slutet av låten, insisterandet på en kärleksförklaring. Kravet på en kärleksförklaring. Det monotona upprepandet parat med ett ”oh, I know you don’t mean it”. Kärleken som ett krav, som ett insisterande, en monolog. Ofrånkomligen. Omöjlig att besvara ärligt, omöjligt att svara och fortfarande ”mena”. Kravet som ett strategiskt drag för att bevisa, överbevisa den Andre när det gäller kärleken. Ingen kan älska den som kräver ständig bekräftelse: bekräftelsen är, i den dimensionen, kärlekens död. Varför är då kärleken så oändligt hotfull? Jag skulle vilja besvara den frågan med en hänvisning till en annan ikon, Slavoj Zizek. Två minuter ur inledningen av dokumentären Zizek! som tar oss från kvantfysik till just kärlek:

Kosmisk obalans, en våldsam handling, kärlekens onda dimension. Det oändligt hotfulla i kärleken, så ofta förbisett i den naiva diskussion som vi möter i dag då ”relationsanarki” står på programmet. I sin mest naiva formulering är relationsanarkin bara ett utslag för tidens allmänna perversitet och vägran att erkänna tillvarons ändlighet. Vad man eftersträvar är då att leva ut sitt begär gränslöst och att förtränga den nödvändigt ofrånkomliga insikten om att frihet består i att välja bort och inte i en oändlighet av ansvarslöshet. I en mer avancerad filosofisk mening är relationsanarkin en kärlekskritik som förstår sig på brist, ändlighet och lidande men som föreställer sig en utsida till dessa tre, om än negativt genom att undfly ”det onda” självt. I förlängningen utgör denna position inget annat än en självförhärligande version av den perversa föregående, men den är mer raffinerad i sitt upphöjande av det egna egot och i njutandet av det egna lidandet. Insiktsfullheten paraderar sitt genomskådande av ”verkligheten” utan att förstå hur den övertrumfar seendet i sitt försvinnande: kärleken är naturligtvis inte meningsfull i sig, men den ger ett helt nytt begrepp om mening. Den är våldsam, exkluderande, en påminnelse om vår egen begränsning och död men det är inte nödvändigtvis något dåligt. Med ett annat Zizek-klipp kan man uttrycka det som att brister antar en helt annan mening i kärlek:

”Oh, the pain in my arms
Oh, the pain in my legs”

Oh. The pain. Och så har ju Morrissey en så fantastisk outfit i videon ifråga.