När de säger/”Gud är kärlek”/Så säger de “kärlek”/på samma språk/som Ulf Lundell.

Angående Sonnevi:

Strid på strid, men ingen söm

Kniven, likt väl, i ryggen.

En spekulation angående finanskrisen.

Ett citat från en till synes svunnen tid: ”We’ve all got things we could learn from money, from the beautiful dollar, from the strong yen, from the even-tempered, good-humored Swiss franc, from their straight-up, honest-to-goodness, absolute value.”
Zhu Wen – ”I Love Dollars”

Fast det kanske inte är pengarna som är problemet, utan människorna? Alltså, om människor hade lärt sig det pengarna vet om sitt absoluta värde så hade det absoluta värdet inte upphört att vara absolut. Pengar är ärliga, de vet att deras värde enbart kan vara absolut, för annars är det inte alls. Människor tvivlar, för de vet att det absoluta är bräckligt (och bara genom bräckligheten är det absoluta just absolut). Människor känner lögnen. Hegel skriver någonstans att det onda finns redan i ögat som iakttar det onda (eller något ditåt). Inget mänskligt öga iakttar oskyldigt, för redan i seendet finns frågan: ”Bedrar hon mig nu?” Kanske är det detta som förbindelsen av kunskap, insikt i den egna nakenheten och ondskans inträde i människans värld egentligen innebär i Första mosebok? När vi ser världen blir vi medvetna om vår egen lögn, vår egen nakenhet inför världen genom den andres blick och dess avslöjande av vår lögn. Den för den andre såväl som det egna medvetandet spelade tilliten i all den förtröstan vår vardag förutsätter – så snabbt en enda blick kan rasera den! Det nakna ögat kan vara ett så mordiskt ting.

Har finanskapitalet slutligen börjat se?

[ännu utan titel]

Har du, käre läsare

någonsin hört tystnad?

På allvar, hört ljudlig frånvaro,

bortom det ord som skulle kräva ordet tystnad?

I det rummet,

i så fall,

hade du tvingats lämna orden:

”även här

har människan varit.”

Trakls svarta hästar.

När jag läser om

Trakls svarta hästar så är det inte

en metafor att tolka

Trakls svarta hästar är en konkret erfarenhet

som min rädsla för att

vid min hemgång via stadens gator

bli knivmördad för min mobiltelefon.

Och pengar till varm korv.

Freud was right: Solärt anus.

”There is crack in everything, that’s how the light gets in”. Nåväl. Men varifrån strålar då ljuset ut? Kom ihåg att djup ropar till djup. Djupare än så har jag aldrig hört det uttryckt.

”Trader realism”?

So when you see the market gyrating wildly downward and hear some pundit saying it’s because of this or that data or this paradigm or that ratio, remember trader realism. The traders move the market any way they want, any way they think they can make money, and then they whisper a reason to journalists later in the day. Then the journalists print it or say it on television, and the amateurs believe it. And the traders snicker.

These traders, not economists or securities analysts, can turn the world upside down, make governments tremble, give central bankers colitis and ruin the lives of ordinary men and women saving for their children’s college education or their own retirement. In America today, it is the traders, not the politicians or the generals or the corporate bosses, who have the power.

En läsvärd artikeln av en Ben Stein som tacklar börsens svängningar genom ett disciplinärt dubbelseende – ekonomi betraktad med juristens blick. Eller kanske snarare rättsteoretikerns:

”Realism” är ett intressant begrepp som skär genom flera discipliner och betyder olika saker samtidigt som något gemensamt genomsyrar alla dess tillämpningar. Vad? Det är något som relaterar till verkligheten förstås. Men hur? Inom konstens alla former handlar det på något sätt om att representera verkligheten (fast jag är osäker på om det utvecklats någon musikalisk realism – kanske Bartók skulle kunna läsas som sådan?). Eller, det kanske finns en förbindelse mellan så kallad rättsrealism och den position som bl.a. Brecht tog i den debatt om realismen som drevs inom den västmarxistiska intelligentsian kring 1900-talets mitt. Alltså: konstnären beskriver inte, utan formar verkligheten; i rättrealistiska termer: domaren dömer – han bedömer inte. Lagen växer ur domslut, inte tvärtom (Ben Stein beskriver det här bra och pedagogiskt i sin artikel). Det handlar förstås alltid om att forma något ur någon sorts grundelement, men att erkänna den formande instansen som en avgörande faktor i tillblivelsen (deleuzianska invändningar har att hantera hans smak för begrepp som ”händelse” och intresse för jurisprudens i linje med rättsrealismen!). De olika tillämparna av begreppet realism skulle kanske ha nytta av en interdisciplinär utblick. Rättsrealismen skulle kanske kunna lära IR-realismen ett och annat. För att inte tala om vad estetiken har att säga…

Men det är en bra och rolig och aktuell artikel. Tänkvärt. Och det lyfter fram aktiehandelns förutsättningar och konsekvenser på ett intressant sätt. Det är den här kapitalismen vi lever i nu, och det är viktigt att inse dess djupt mänskliga karaktär. Realismen är ett bra motmedel mot mystifikationer kring kapitalets natur.

Pindaros: gammal är äldst.

Insomnia: jag sitter och läser om min c-uppsats i idéhistoria och snubblar över ngt jag vill dela med mig av:

Law, the king of all,
of mortals and immortals,
guides them as it justifies the utmost violence
with a sovereign hand. I bring as witness
the deeds of Herakles

Inledningen av Pindaros fragment 169, ”Nomos basileus”. Det här är den engelska översättningen från Loeb Classical Library. Schmitt förklarar fragmentet så här:

”Pindaros talar om rovet av Geryons boskap, en tilldragelse från nomadvärlden. Geryon var en jätte med tre överkroppar; Herakles är den mytiske ordningsstiftaren. Då han ’tar’ den tremagade jättens boskap skapar han rätt; bytestagandet (Nomos) förvandlar våld till rätt. Det är betydelsen hos det mycket omdiskuterade pindarosfragmentet om Nomos Basileus”
- ur ”Nomos-Nahme-Name” [1959]

———————–

Nomos Basileus: Härskaren lagen, ungefär. På grekiska lyder första raden (med latinska bokstäver) Nomos ho panton basileus. Agamben översätter det ”The Nomos, sovereign of all”. Nomos: det är nyckeln, skulle jag säga. Till mycket. Till det teologisk-politiska predikamentet, till modernitetens legitimitetsproblem. Men man måste inse att detta predikament, tätt sammankopplat med sekulariseringen är något inneboende i nomos/lagen självt, ända sedan början just på grund av det som Schmitt pekat på och försökt ”sy ihop” genom (vad Badiou skulle kalla) en ”sutur” mellan det politiska och teologin – suveränitetens absoluta band till undantaget. ”Suverän är den som beslutar över undantaget” – så lyder Politische Theologies första mening. Detta undantagstillstånd länkas däri till undret, miraklet. Med Kantorowicz är detta lätt att förklara historiskt: den medeltida politiska teologin för att förklara problemet med ”konungens två kroppar” – den dynastiska kontinuitetens mysterium. Vi har alltså ännu inte fullgjort det politiska tänkandets steg ut ur medeltiden (som Foucault påpekade: i den politiska teorin återstår det att hugga huvudet av kungen). Men i Homo Sacer pekar Agamben ut begränsningen i Kantorowicz romantiska försök att leda den moderna historiens problematik in i medeltiden och lösa det med en diskussion om kristusnaturer. I själva verket finns problemet i den romerska rätten och kan spåras ända till den grekiska stadsstaten. Schmitt går i och för sig längre än så: hans läsning av Pindaros leder oss tillbaka till vad han kallar ”erfarenheter ur nomadtiden”. Agamben vill göra det teologisk-politiska till något överkomligt och inte till en del av den mänskliga naturen, även om hans suveränitetsteori emellanåt anklagas för att vara essentialistisk (han ger suveräniteten och biopolitiken ett transhistoriskt innehåll, vilket ofta läses som en ”essens”). Schmitt axlar det gärna som en effekt av det mänskliga tillståndet. Han påminner om Heidegger här – efter Platon, varaglömska. Efter sofisterna, ”nomosglömska”. Vi har glömt enheten mellan undantag och lag, och det gör att vi helt förlorar begreppen när vi står inför undantagsåtgärder. Undantaget sekulariseras till just åtgärder och därmed dräper vi statens mysterium. Och med det förlorar vi det politiska, det mänskliga i sig. Jag själv känner mig starkt gripen av Benjamins bild av historiens ängel, med ansiktet vänt mot det förflutna i okontrollerbar flykt över ruinhögarna som samlas vid hans fötter när framstegets vind sveper honom med sig, uppåt, framåt. Den okontrollerbara flykten – är inte det en rörande bild av det historielösa tillståndet?

Inte för att jag vill skylta allt för mycket med till vilken grad läsningen av Lacan förött mig, men tänk så här: jag läste en gång en kort kommentar om hur man ”bör” förstå The Big Lebowski. Storyn finns där för att dölja att det inte finns en story. The Dude kommer inte något mysterium på spåret. Hans hysteriska jakt på sammanhang maskerar bara det faktum att det INTE finns något mysterium, att hela mystiken bara mynnar ut i något så simpelt som ett samlag. Det är helt enkelt livets mysterium, här finns inget annat. Så är det med det politiska problemet med gemenskap och legitimitet – den myt vi bygger upp för att dölja det orena ursprunget, det faktum att människan inte är något annat än en samling korta ögonblick av förvridna ansikten, förtvivlade flämtningar, desperata ryckningar och skrynklade, nedsvettade lakan. Undantaget finns till för att dölja legitimitetens brist. Kastrationsångesten finns där för att dölja moderns brist (på fallos). Bristen på mening är det vi inte förmår greppa och är precis det vi måste axla.

Och visst, man kan anmärka att det är en märklig koppling man gör när man går från ”privatpsykologiska sammanhang” (psykoanalytiska resonemang) till teologins och politikens ”högsta mysterier” – men då har man inte greppat de sublimeringsmoment som såväl dynastisk legitimitet (genom arvkungadöme) som nationalistisk legitimitet (”nation” har sin rot i latinets nascere, trots allt!) utgör. Själva institutionernas form visar att Agamben har helt rätt i anmärkningen om att all politik är och alltid har varit biopolitik. Våra myter – premoderna såväl som moderna och postmoderna – avslöjar genom sina ytligaste former att det är sexualiteten och familjebanden som är det politiska mysteriets mest hemliga uppenbarhet.

Credda den som creddas bör.

Per Svensson försöker sig på att analysera vår samtid utifrån Aldous Huxleys ”Du sköna nya värld”. Det är ingen dum idé i sig, men han hade kunnat ge credd till den som kom på det först: Michel Houellebecq. Det var allt jag ville säga.

Beckett was right.

Live and clean forget from day to day,
Mop life up as fast as it dribbles away