Virilio gör ett tveksamt uttalande.

Paul Virilios författarskap är utan tvekan mer än viktig läsning. Det är kanske till och med nödvändig läsning idag. Samtidigt är han inte oproblematisk. Jag minns att jag fann några av hans meningar i Ground Zero, som specifikt berörde ”abortfrågan” (inom citationstecken av en enkel orsak: det finns ingen sådan fråga för andra än för lata moralister och fundamentalister – var hur upprörda ni vill, men inse att aborter är faktum och bekymra er snarare för de liv era förbud ödelägger än de fiktiva potentialiteter ni laborerar med), väldigt tveksamma. I en intervju från tidigt 80-tal (möjligtvis sent 70-tal) fick Jean Baudrillard frågan om han fått några lärjungar och om Virilio kunde räknas till dem i så fall. Baudrillard svarade att det kunde man nog inte säga och tillade med ett leende (det kan jag rimligtvis inte veta något om, eftersom intervjun publicerades i skriftlig form utan den typen av scenhänvisningar, men jag bara VET att Baudrillard var en man med ett ofta begagnat sardoniskt leende) att Virilio trots allt trodde på något. Han var ju kristen. Underförstått alltså att Baudrillard själv absolut inte var det. I vilket fall, det här handlar inte om Baudrillard utan om Virilio och specifikt om det här klippet:

Något är alltid väldigt tveksamt om någon invänder ”men det här är ju fascism!” och därmed försöker stänga diskussionen. Man bör (som alltid) minnas Walter Benjamins ord från ”Konstverket i reproduktionsåldern”: vad Marinetti och fascisterna vill är en estetisering av politiken. ”Kommunismen svarar med att politisera konsten”. Mänskligheten har nått en grad av främlingskap inför sig själv att ”den förmår uppleva sin egen förintelse som en estetisk njutning av högsta rang”. Men skulle kommunismen – det demokratiska svaret på det estetisk-fascistiska kriget – innebära ett avståndstagande från ögonblickets våldsamhet? Svaret måste bli nej, eftersom revolutionens ögonblick svarar mot det gudomliga våldet från Benjamins ”Försök till en kritik av våldet”. Vad Virilio missar i sin utläggning om konst, politik och våld är alltså den verkligt politiska dimensionen hos konstupplevelsen. Och där är han inte heller en särskilt bra kristen: det öppnande ögonblick som svarar mot det gudomliga våldet (eller för den delen konstupplevelsen som ett blixtnedslag) hos Benjamin är ju direkt identifierbart som kairos. Och till sist kan vi ju minnas Majakovskij och den ryska futurismen. Det är synd att Virilio är så enkelspårig och bakåtsträvande att han avfärdar utopism och gripandet av ögonblicket som ”fascism”. Det visar på en politofobi, en skräck för det politiska som sådant. Tyvärr kan vi nog konstatera att den politofobi är vanlig bland vänstern, inte minst den borgerliga vänster som förirrat sig in i liberalismen. Man kan minnas Carl Schmitt – en revolutionär fascist och inget mindre (dock knappast en futurist á la Jünger, nota bene) – som påpekade att liberalismen vill undertrycka det politiska till förmån för etik, estetik och ekonomi. För liberalen är fienden antingen ond eller en konkurrent, aldrig fiende som sådan. Ondska utrotar man, det fula river man ned och konkurrenten försätter man i bankrutt. Bara med fienden kan man sluta fred. Därför bär liberalismen redan fascismens frö inom sig, genom sitt estetiserande av tillvaron. Paul Virilio behöver nog tänka över det politiska ett varv till.

EDIT: En relaterad fråga, givet tanken om en antihumanism - om fascismen bär med sig en idé om människans självförintande som en estetisk njutning så bär kanske kommunismen med sig en
idé om människans självförintande som en politisk njutning. I vilket fall: vår generation har att konfrontera frågan om vad som skulle innebära en politisk njutning i vår (mänskliga) tid. Just saying, just claiming. Kan du, läsare, svara på vad begreppet politisk njutning skulle betyda för ditt liv?

”Trader realism”?

So when you see the market gyrating wildly downward and hear some pundit saying it’s because of this or that data or this paradigm or that ratio, remember trader realism. The traders move the market any way they want, any way they think they can make money, and then they whisper a reason to journalists later in the day. Then the journalists print it or say it on television, and the amateurs believe it. And the traders snicker.

These traders, not economists or securities analysts, can turn the world upside down, make governments tremble, give central bankers colitis and ruin the lives of ordinary men and women saving for their children’s college education or their own retirement. In America today, it is the traders, not the politicians or the generals or the corporate bosses, who have the power.

En läsvärd artikeln av en Ben Stein som tacklar börsens svängningar genom ett disciplinärt dubbelseende – ekonomi betraktad med juristens blick. Eller kanske snarare rättsteoretikerns:

”Realism” är ett intressant begrepp som skär genom flera discipliner och betyder olika saker samtidigt som något gemensamt genomsyrar alla dess tillämpningar. Vad? Det är något som relaterar till verkligheten förstås. Men hur? Inom konstens alla former handlar det på något sätt om att representera verkligheten (fast jag är osäker på om det utvecklats någon musikalisk realism – kanske Bartók skulle kunna läsas som sådan?). Eller, det kanske finns en förbindelse mellan så kallad rättsrealism och den position som bl.a. Brecht tog i den debatt om realismen som drevs inom den västmarxistiska intelligentsian kring 1900-talets mitt. Alltså: konstnären beskriver inte, utan formar verkligheten; i rättrealistiska termer: domaren dömer – han bedömer inte. Lagen växer ur domslut, inte tvärtom (Ben Stein beskriver det här bra och pedagogiskt i sin artikel). Det handlar förstås alltid om att forma något ur någon sorts grundelement, men att erkänna den formande instansen som en avgörande faktor i tillblivelsen (deleuzianska invändningar har att hantera hans smak för begrepp som ”händelse” och intresse för jurisprudens i linje med rättsrealismen!). De olika tillämparna av begreppet realism skulle kanske ha nytta av en interdisciplinär utblick. Rättsrealismen skulle kanske kunna lära IR-realismen ett och annat. För att inte tala om vad estetiken har att säga…

Men det är en bra och rolig och aktuell artikel. Tänkvärt. Och det lyfter fram aktiehandelns förutsättningar och konsekvenser på ett intressant sätt. Det är den här kapitalismen vi lever i nu, och det är viktigt att inse dess djupt mänskliga karaktär. Realismen är ett bra motmedel mot mystifikationer kring kapitalets natur.

Angående kulturarvets bortvittrande.

DN Kultur skriver om kapitalismens skadeverkningar på kulturarvet (man kan inte skilja mellan det ekonomiska systemet och dess skadeverkningar: modernisering stavas miljöförstöring på totalitetens skala). Med anledning av det vill jag bara påminna om följande anmärkning om historien, signerad av Walter Benjamin:

”Det finns en bild av Klee som heter Angelus Novus. Den framställer en ängel, som ser ut som om han stod i begrepp att avlägsna sig från något som han stelt betraktar. Hans ögon är uppspärade, hans mun står öppen, och hans vingar är utspända. Historiens ängel måste se ut på det sättet. Han har sitt anlete vänt mot det förgångna. Där en kedja av händelser träder fram inför våra ögon, där ser han en katastrof som oavlåtligt hopar ruiner på ruiner och slungar dem för hans fötter. Han ville nog gärna dröja kvar, uppväcka de döda och sammanfoga det som slagits i stycken. Men en storm blåser från paradiset, som gripit tag i hans vingar och är så stark att ängeln inte längre kan sänka dem. Denna storm driver honom oemotståndligt in i framtiden, som han vänder ryggen, alltmedan ruinhögen framför honom växer upp till himlen. Det som vi kallar framåtskridandet är denna storm.”

Benjamins nionde historie-filosofiska tes, för den som undrar. Nu är stormen, en nog så passande term i dessa klimatorostider, så pass stark att till och med ruinerna vittrar bort. Behöver vi nya begrepp då vi genomlever den chockdoktrinära kapitalismen? Är det kanske en det absoluta försvinnandets kapitalism? En förintandets kapitalism? Vi vet ju att ”allt fast förflyktigas” under kapitalismen, DN Kultur visar att detta även kan förstås i rent fysisk mening.

Klees bild kan för övrigt beskådas här.