Virilio gör ett tveksamt uttalande.

Paul Virilios författarskap är utan tvekan mer än viktig läsning. Det är kanske till och med nödvändig läsning idag. Samtidigt är han inte oproblematisk. Jag minns att jag fann några av hans meningar i Ground Zero, som specifikt berörde ”abortfrågan” (inom citationstecken av en enkel orsak: det finns ingen sådan fråga för andra än för lata moralister och fundamentalister – var hur upprörda ni vill, men inse att aborter är faktum och bekymra er snarare för de liv era förbud ödelägger än de fiktiva potentialiteter ni laborerar med), väldigt tveksamma. I en intervju från tidigt 80-tal (möjligtvis sent 70-tal) fick Jean Baudrillard frågan om han fått några lärjungar och om Virilio kunde räknas till dem i så fall. Baudrillard svarade att det kunde man nog inte säga och tillade med ett leende (det kan jag rimligtvis inte veta något om, eftersom intervjun publicerades i skriftlig form utan den typen av scenhänvisningar, men jag bara VET att Baudrillard var en man med ett ofta begagnat sardoniskt leende) att Virilio trots allt trodde på något. Han var ju kristen. Underförstått alltså att Baudrillard själv absolut inte var det. I vilket fall, det här handlar inte om Baudrillard utan om Virilio och specifikt om det här klippet:

Något är alltid väldigt tveksamt om någon invänder ”men det här är ju fascism!” och därmed försöker stänga diskussionen. Man bör (som alltid) minnas Walter Benjamins ord från ”Konstverket i reproduktionsåldern”: vad Marinetti och fascisterna vill är en estetisering av politiken. ”Kommunismen svarar med att politisera konsten”. Mänskligheten har nått en grad av främlingskap inför sig själv att ”den förmår uppleva sin egen förintelse som en estetisk njutning av högsta rang”. Men skulle kommunismen – det demokratiska svaret på det estetisk-fascistiska kriget – innebära ett avståndstagande från ögonblickets våldsamhet? Svaret måste bli nej, eftersom revolutionens ögonblick svarar mot det gudomliga våldet från Benjamins ”Försök till en kritik av våldet”. Vad Virilio missar i sin utläggning om konst, politik och våld är alltså den verkligt politiska dimensionen hos konstupplevelsen. Och där är han inte heller en särskilt bra kristen: det öppnande ögonblick som svarar mot det gudomliga våldet (eller för den delen konstupplevelsen som ett blixtnedslag) hos Benjamin är ju direkt identifierbart som kairos. Och till sist kan vi ju minnas Majakovskij och den ryska futurismen. Det är synd att Virilio är så enkelspårig och bakåtsträvande att han avfärdar utopism och gripandet av ögonblicket som ”fascism”. Det visar på en politofobi, en skräck för det politiska som sådant. Tyvärr kan vi nog konstatera att den politofobi är vanlig bland vänstern, inte minst den borgerliga vänster som förirrat sig in i liberalismen. Man kan minnas Carl Schmitt – en revolutionär fascist och inget mindre (dock knappast en futurist á la Jünger, nota bene) – som påpekade att liberalismen vill undertrycka det politiska till förmån för etik, estetik och ekonomi. För liberalen är fienden antingen ond eller en konkurrent, aldrig fiende som sådan. Ondska utrotar man, det fula river man ned och konkurrenten försätter man i bankrutt. Bara med fienden kan man sluta fred. Därför bär liberalismen redan fascismens frö inom sig, genom sitt estetiserande av tillvaron. Paul Virilio behöver nog tänka över det politiska ett varv till.

EDIT: En relaterad fråga, givet tanken om en antihumanism - om fascismen bär med sig en idé om människans självförintande som en estetisk njutning så bär kanske kommunismen med sig en
idé om människans självförintande som en politisk njutning. I vilket fall: vår generation har att konfrontera frågan om vad som skulle innebära en politisk njutning i vår (mänskliga) tid. Just saying, just claiming. Kan du, läsare, svara på vad begreppet politisk njutning skulle betyda för ditt liv?

Skinny Puppy: The Coming Community (Tin Omen).

”The coming being is whatever being. [---] Whatever singularity, which wants to appropriate belonging itself, its own being-in-language, and thus rejects all identity and every condition of belonging, is the principle enemy of the State. Wherever these singularities peacefully demonstrate their being in common there will be a Tiananmen, and, sooner or later, the tanks will appear.”

Giorgio Agamben – The Coming Community – from the first sentence to the last two.

As I understand it, this video was projected behind Skinny Puppy on their 1990 tour for ”Too Dark Park” (although I think the track is from the album ”Rabies”). Anyway, connecting ‘89 Tiananmen with ‘70 Kent State (and general ‘68 repression). I do believe this says something about the practice of sovereignty and, along the lines of Walter Benjamin, the power of mythological violence. When Sarkozy today talks about ending the cycle of ‘68 he’s talkning about ending something very important: the spirit of rebellion or, if you like, the ”whatever-being” of protest. Sarkozy (and the other Thermidorians…) have added the discourse of liberation and humanism to their imperialist jargon, so now they must repress the spirit of these ghostly apparitions. But we can see them haunting our fortresses and barracks and the whole system of school/tv-show/parliament/think tank. The spectre of revolutions past will trouble us and not let us rest. Can history redeem itself? Can it be redeemed? It’s now up to us to find out. Don’t fall for the ruses of the enemy, because his continuing victory is a pyrrhic one. The whatever is not destiny, but it is our being!

”Trader realism”?

So when you see the market gyrating wildly downward and hear some pundit saying it’s because of this or that data or this paradigm or that ratio, remember trader realism. The traders move the market any way they want, any way they think they can make money, and then they whisper a reason to journalists later in the day. Then the journalists print it or say it on television, and the amateurs believe it. And the traders snicker.

These traders, not economists or securities analysts, can turn the world upside down, make governments tremble, give central bankers colitis and ruin the lives of ordinary men and women saving for their children’s college education or their own retirement. In America today, it is the traders, not the politicians or the generals or the corporate bosses, who have the power.

En läsvärd artikeln av en Ben Stein som tacklar börsens svängningar genom ett disciplinärt dubbelseende – ekonomi betraktad med juristens blick. Eller kanske snarare rättsteoretikerns:

”Realism” är ett intressant begrepp som skär genom flera discipliner och betyder olika saker samtidigt som något gemensamt genomsyrar alla dess tillämpningar. Vad? Det är något som relaterar till verkligheten förstås. Men hur? Inom konstens alla former handlar det på något sätt om att representera verkligheten (fast jag är osäker på om det utvecklats någon musikalisk realism – kanske Bartók skulle kunna läsas som sådan?). Eller, det kanske finns en förbindelse mellan så kallad rättsrealism och den position som bl.a. Brecht tog i den debatt om realismen som drevs inom den västmarxistiska intelligentsian kring 1900-talets mitt. Alltså: konstnären beskriver inte, utan formar verkligheten; i rättrealistiska termer: domaren dömer – han bedömer inte. Lagen växer ur domslut, inte tvärtom (Ben Stein beskriver det här bra och pedagogiskt i sin artikel). Det handlar förstås alltid om att forma något ur någon sorts grundelement, men att erkänna den formande instansen som en avgörande faktor i tillblivelsen (deleuzianska invändningar har att hantera hans smak för begrepp som ”händelse” och intresse för jurisprudens i linje med rättsrealismen!). De olika tillämparna av begreppet realism skulle kanske ha nytta av en interdisciplinär utblick. Rättsrealismen skulle kanske kunna lära IR-realismen ett och annat. För att inte tala om vad estetiken har att säga…

Men det är en bra och rolig och aktuell artikel. Tänkvärt. Och det lyfter fram aktiehandelns förutsättningar och konsekvenser på ett intressant sätt. Det är den här kapitalismen vi lever i nu, och det är viktigt att inse dess djupt mänskliga karaktär. Realismen är ett bra motmedel mot mystifikationer kring kapitalets natur.

Ian Curtis och politiken.

Med anledning av Anton Corbijns film Control har utbrutit en sorts kontrovers mellan Per Gudmundson och Andres Lokko om Joy Divisions sångare Ian Curtis och vad man egentligen kan säga om dennes relation till det politiska. Gudmundson skriver att Ian Curtis röstade på Thatcher 1979. Lokko replikerar att det gjorde visserligen Curtis – för att sedan hänga sig. Det föranleder mig att försöka mig på en fundering kring varför Gudmundson, som gillar Thatcher, vill ha en person som Curtis på sin sida. Lokko kan ju, som varande allmänt popvänster, använda Joy Divisions undergångsstämning som ett tänkvärt uttryck för klassförtryck även om det inte är i linje med Ian Curtis personliga åsikter. Curtis tyckte uppenbarligen inte om den värld som Thatcher existerade i, men det gör Gudmundson. Är det så enkelt att högern så desperat saknar konstnärer att de kastar sig över vem som helst? Antagligen är det så. För när hörde ni senast talas om en briljant konstnär som omhuldade samma urvattnade workfare-liberalism som svensk dagspress? Högern har utan tvekan haft många briljanta konstnärer genom historien – Wagner, Yeats, Wyndham Lewis för att bara nämna tre rakt av. Tre stycken namn som faktiskt knyter an till just Ian Curtis och hans skäl för att rösta på Thatcher.

1979 var ett omtumlande år, och Thatcher och Reagans väg till makten kantades av en undergångsstämning som inte bara Ian Curtis gav uttryck för. Centralasien brann (Iran och Afghanistan). Hela sammanhanget med punk och postpunk var apokalyptiskt i grunden. En serie som V for Vendetta från några år senare sammanfattar scenariot på ett oöverträffat sätt: kärnvapenkrig, undergång, förtryck. Ian Curtis var en romantisk pessismist och enligt hans fru Deborah tvingade han henne också att rösta på Thatcher med motiveringen att kriget stod för dörren. Det kan knappast vara smickrande för Thatcher, inte ens i en av längtan förblindad pophögers ögon. Men det desperata ljud som utgör Joy Division är däremot som balsam för öronen för den som väljer att se med svartsynen.

Snart ämnar jag återkomma till Control och min bedömning av dess kvaliteter. Tills dess får ni hålla till godo med en teaser:

”We have become the tools of our tools.”

In The Know: Are We Giving The Robots That Run Our Society Too Much Power?

Pindaros: gammal är äldst.

Insomnia: jag sitter och läser om min c-uppsats i idéhistoria och snubblar över ngt jag vill dela med mig av:

Law, the king of all,
of mortals and immortals,
guides them as it justifies the utmost violence
with a sovereign hand. I bring as witness
the deeds of Herakles

Inledningen av Pindaros fragment 169, ”Nomos basileus”. Det här är den engelska översättningen från Loeb Classical Library. Schmitt förklarar fragmentet så här:

”Pindaros talar om rovet av Geryons boskap, en tilldragelse från nomadvärlden. Geryon var en jätte med tre överkroppar; Herakles är den mytiske ordningsstiftaren. Då han ’tar’ den tremagade jättens boskap skapar han rätt; bytestagandet (Nomos) förvandlar våld till rätt. Det är betydelsen hos det mycket omdiskuterade pindarosfragmentet om Nomos Basileus”
- ur ”Nomos-Nahme-Name” [1959]

———————–

Nomos Basileus: Härskaren lagen, ungefär. På grekiska lyder första raden (med latinska bokstäver) Nomos ho panton basileus. Agamben översätter det ”The Nomos, sovereign of all”. Nomos: det är nyckeln, skulle jag säga. Till mycket. Till det teologisk-politiska predikamentet, till modernitetens legitimitetsproblem. Men man måste inse att detta predikament, tätt sammankopplat med sekulariseringen är något inneboende i nomos/lagen självt, ända sedan början just på grund av det som Schmitt pekat på och försökt ”sy ihop” genom (vad Badiou skulle kalla) en ”sutur” mellan det politiska och teologin – suveränitetens absoluta band till undantaget. ”Suverän är den som beslutar över undantaget” – så lyder Politische Theologies första mening. Detta undantagstillstånd länkas däri till undret, miraklet. Med Kantorowicz är detta lätt att förklara historiskt: den medeltida politiska teologin för att förklara problemet med ”konungens två kroppar” – den dynastiska kontinuitetens mysterium. Vi har alltså ännu inte fullgjort det politiska tänkandets steg ut ur medeltiden (som Foucault påpekade: i den politiska teorin återstår det att hugga huvudet av kungen). Men i Homo Sacer pekar Agamben ut begränsningen i Kantorowicz romantiska försök att leda den moderna historiens problematik in i medeltiden och lösa det med en diskussion om kristusnaturer. I själva verket finns problemet i den romerska rätten och kan spåras ända till den grekiska stadsstaten. Schmitt går i och för sig längre än så: hans läsning av Pindaros leder oss tillbaka till vad han kallar ”erfarenheter ur nomadtiden”. Agamben vill göra det teologisk-politiska till något överkomligt och inte till en del av den mänskliga naturen, även om hans suveränitetsteori emellanåt anklagas för att vara essentialistisk (han ger suveräniteten och biopolitiken ett transhistoriskt innehåll, vilket ofta läses som en ”essens”). Schmitt axlar det gärna som en effekt av det mänskliga tillståndet. Han påminner om Heidegger här – efter Platon, varaglömska. Efter sofisterna, ”nomosglömska”. Vi har glömt enheten mellan undantag och lag, och det gör att vi helt förlorar begreppen när vi står inför undantagsåtgärder. Undantaget sekulariseras till just åtgärder och därmed dräper vi statens mysterium. Och med det förlorar vi det politiska, det mänskliga i sig. Jag själv känner mig starkt gripen av Benjamins bild av historiens ängel, med ansiktet vänt mot det förflutna i okontrollerbar flykt över ruinhögarna som samlas vid hans fötter när framstegets vind sveper honom med sig, uppåt, framåt. Den okontrollerbara flykten – är inte det en rörande bild av det historielösa tillståndet?

Inte för att jag vill skylta allt för mycket med till vilken grad läsningen av Lacan förött mig, men tänk så här: jag läste en gång en kort kommentar om hur man ”bör” förstå The Big Lebowski. Storyn finns där för att dölja att det inte finns en story. The Dude kommer inte något mysterium på spåret. Hans hysteriska jakt på sammanhang maskerar bara det faktum att det INTE finns något mysterium, att hela mystiken bara mynnar ut i något så simpelt som ett samlag. Det är helt enkelt livets mysterium, här finns inget annat. Så är det med det politiska problemet med gemenskap och legitimitet – den myt vi bygger upp för att dölja det orena ursprunget, det faktum att människan inte är något annat än en samling korta ögonblick av förvridna ansikten, förtvivlade flämtningar, desperata ryckningar och skrynklade, nedsvettade lakan. Undantaget finns till för att dölja legitimitetens brist. Kastrationsångesten finns där för att dölja moderns brist (på fallos). Bristen på mening är det vi inte förmår greppa och är precis det vi måste axla.

Och visst, man kan anmärka att det är en märklig koppling man gör när man går från ”privatpsykologiska sammanhang” (psykoanalytiska resonemang) till teologins och politikens ”högsta mysterier” – men då har man inte greppat de sublimeringsmoment som såväl dynastisk legitimitet (genom arvkungadöme) som nationalistisk legitimitet (”nation” har sin rot i latinets nascere, trots allt!) utgör. Själva institutionernas form visar att Agamben har helt rätt i anmärkningen om att all politik är och alltid har varit biopolitik. Våra myter – premoderna såväl som moderna och postmoderna – avslöjar genom sina ytligaste former att det är sexualiteten och familjebanden som är det politiska mysteriets mest hemliga uppenbarhet.

Tre dokumentärer.

Continental Philosophy lägger upp länkar till tre bra BBC-dokumentärer om relevanta tänkare – en var om Nietzsche, Heidegger och Sartre ur serien Human, All Too Human som numera finns tillgängliga på Google Video. Fin förströelse för en knapp timma styck!

Can one really tolerate Larry David?

OK, first post in English. Very suiting, considering the topic which is perhaps best expressed in this foreign tongue ”of the other”. I’ve been a long time fan of Larry David. I liked his work even before I knew his name (since I was very fond of Seinfeld). I had a hard time adjusting to the uncomfortable situations presented in Curb your enthusiasm in the beginning, but once I did I came to the conclusion that I almost couldn’t do without them. Now Curb has become a major point of reference in my life and Larry David is one of the artists I turn to in order to conceptualize the world. For a long time I held the idea of writing something about Larry David and Curb from the viewpoint of decontructionist ethics, along the line of Derrida-Lévinas. There is some merit to this approach; not least in the way that Larry David not only uses his own name, but also his own face to produce a self-destructive art. There is a great deal of tragedy in his comedy. No, wait – that was an understatement and all-too banal. There is something genuinely traumatic in his comedy. Curb your enthusiasm is a comedy of trauma. It is all too fitting that we aren’t given the easy interpassive exits of pre-recorded laughter or final scenes returning us to some sort of status quo. Every season is, in itself, an ongoing catastrophe. This turn to trauma from tragedy makes me wonder about the concept of the face I’ve tried to apply to the show, following some sort of ethics of deconstruction. Recently I happened upon Zizek’s ”Can one really tolerate a neighbor?” and I must confess I find his turn from a conception of ”the Other” to the judeo-christian notion of ”the neighbour” says something about how one should view Larry David. His confrontations with Hollywoodland and L.A.-life via the face is always traumatic and demanding, problematic. Zizek’s idea of the necessary distance between the subject and its other, more realized in the concept of the neighbour than in this continuing fascination with the Other as wholly other that seems to lead to an almost fetishistic attachment to otherness as such. If Seinfeld was a show about nothing, then Curb is a show about the encounter. And not any encounter, but the encounter with the traumatic otherness of the neighbour in its alltogether otherness. It is the encounter with the desire of the other in all its ugly as well as obscure singularity. The nothingness of this continuing encounter is the reality behind Larry David’s face. The face is not the sign of closeness but rather of the traumatic distance of the other as neighbour:

EDIT: There is something in the other that cannot and should not be tolerated, but left alone – or maybe, if necessary, fought. This is the true lesson of Carl Schmitt (and not the one Heinrich Meier claims) -behind the face there is a nothingness that demands a decision, and in the light of this decision the very real possibility of a struggle to the death emerges (and let us remember that there is also a social death). This is the meaning of the traumatic encounter with the real of the neighbour. And this is also where the art of Larry David turns towards the political. There is just something dead serious about that man’s face.

Slutet för Sopranos.

Kanske kan någon presentera en motläsning av Sopranos ”baklänges” med slutscenen som en sorts avslöjande om att alltsammans skildrar Tonys föreställningar om tillvaron? Den objektiva kameran är Tonys fantasi, hans försök att ordna världen i termer han söker. I själva verket är de andra, i sin ”radikala annanhet”, fullkomligt otillgängliga för honom. Precis som hans död är otillgänglig inte bara för oss utan till och med för honom själv. Döden – den viktigaste händelsen i mitt liv som ändå inte händer mig… Mitt liv är inte mitt och inte heller någon given annans. Kanske bara annat.