Agamben gör en politisk intervention.

”In Italy, trains are often late, but so far no one has dreamed of accusing the national railway of terrorism.”

Sammanhanget ger sig med läsning. Men förutom det faktum att Agamben (och andra med hans status) sällan gör så här pass direkta inspel i aktuella politiska frågor, även om de skriver om politik (Badiou är förstås ett undantag, Zizek kanske med lite välvillig hänsyn tagen till hans halvt uttalade stöd till Chavez [EDIT: sedan jag skrev det här har jag sett Z:s namn på både ett upprop om Gaza och läst att han undertecknat ett om Tarnac 9 - vissa saker är kanske vanligare än man tror, eller så är vi på väg mot en ökande politisering]). Det är därför intressant i sig. Och det pekar mot en fruktansvärt obehaglig tendens i dagens samhälle, allt mer postdemokratiskt. Jakten på ”potentiella terrorister” är ett reellt hot, större än vad terrorismen någonsin var. På så sätt har en viss form av terror redan vunnit ”kriget mot terrorismen”; vilket i och för sig är en självklarhet. För vad är ett krig om inte terror?

Alain Badiou är inte grön. Det är bra.

Jag började läsa Oliver Felthams Alain Badiou: Live Theory igår och har läst lite slarvigt. Ganska snabbt hoppade jag över två kapitel som sysselsatte sig med hans althusserianska och maoistiska perioder. Matematikbitarna i det tredje kapitlet blev till sist lite för tunga för mig. Så, jag fastnade istället för intervjun i bokens slut och tänkte helt fräckt återge vad han svarar på en fråga om miljön eller om ekologin:

”Let’s start by stating that after ‘the rights of man’, the rise of ‘the rights of Nature’ is a contemporary form of the opium of the people. It is an only slightly camouflaged religion: the millenarian terror, concern for everything save the properly political destiny of peoples, new instruments for the control of everyday life, the obsession with hygiene, the fear of death and catastrophes… It is a gigantic operation in the depoliticization of subjects. Behind it there is the idea that with strict ecological obligations one can prevent the emerging countries from competing too rapidly with the established imperialist powers. The pressure exercised on China, India and Brazil has only just begun. The fact that ecology is practically consensual in our ‘developed’ countries is a bad sign. This is a rule: everything which is consensual is without a doubt bad for human emancipation. I am Cartesian: man is the master and possessor of nature. That has never been as true as today. The proof is that in order to save a particular species of beetle or tulip, one does not make use of nature, but of State regulations! Nature is therefroe in no way situated above humanity. We will inevitably make decisions according to the diversity of our interests. Ecology solely concerns me inasmuch as it can be proven that it is an intrinsic dimension of the politics of the emancipation of humanity. For the moment I do not see such proof.”

Han ska göra en film om Platon också, som ska inledas med en scen där afrikanska migrantarbetare ska diskutera filosofen ifråga. Det är precis den typen av estetiska poser eller, om man så vill, politisk-filosofiska insikter, som gör Badiou till en aktuell och viktig tänkare. Hans filosofi vägrar att underordna sig, utan talar med mod till och från torget i gammal god stil (men just torget som filosofins plats är en intressant fråga att återvända till).

Varför smakar namnet Obama så illa i min mun?

Var det verkligen så att Göran Persson sade ”idag är vi alla amerikaner” den 11 september 2001? I vilket fall så är det något som bevisats i handling den senaste tiden. Inte minst i den handling som dras i medielogiken. Först hejar vi på Obama. Sedan gläds vi åt hans seger. Redan i valrörelsens upptakt konstaterade jag att vänstern knappast kunde ställas inför ett värre hot än en Obama-seger. Missförstå mig rätt: en McCain-seger var ett värre hot mot mänskligheten, och i valet mellan vänstern och mänskligheten lutar jag åt det senare (även om jag tror att vägen till den senare går genom det förras program – ett program vi kan lämna till ett senare tillfälle att klargöra). Men en Obama-seger är farlig därför att han kommer att kunna ställa till med så mycket elände och komma undan med det. Det har redan börjat: den svenska insatsen i Afghanistan trappas upp och all kritik kan tystas med kodordet Obama. Det här är ett reellt hot mot vänsterns möjligheter att enas. Jag fylls också med avsmak mot Obamas retorik som maskerar att han är samma skräp som alla etablerade post-reagan politiker. Det här är uttryck för en insikt i en konkret problematik. Samtidigt är det mycket möjligt, till och med troligt att den här insikten i en konkret problematik är alltför cynisk. Man kan ha rätt och ändå göra fel. Jag länkar till tre tänkare jag uppskattar och som jag tycker sätter fingret på symptomatiska tecken kring Obama.

Jodi Dean: Snatching Defeat From the Jaws of Victory

Simon Crichley: What’s Left After Obama?

Slavoj Zizek: Use Your Illusions

Dean och Zizek ligger kanske närmast varandra – Dean är ju trots allt i någon mening zizekian. Critchley är någon sorts neoanarkist, men av en sort jag kan leva med (han är moraliserande, pessimistisk och kritiskt engagerad). Critchley och Zizek har inte mycket gemensamt vad det gäller konkret politik, även fast de båda är vänner med Alain Badiou och inspirerats mycket av hans post-postmoderna filosofi med fasthållande vid begrepp som subjekt och sanning (och det sistnämnda bör kanske egentligen till och med skrivas med stort S, precis som postmodernisterna hatar att se det gjort – det är inte för inte som Badiou är att betrakta som en sorts postmaoist). Jag lutar mest åt Zizek. Ändå tror jag att man kan plocka delar av deras förhållningssätt för att skapa en teori för rörelse: Critchley för organisationer som AFA, Ingen Människa är Illegal, ATTAC och så vidare. Dessa bör fokusera på ett arbete inom ett politiserat civilsamhälle och hålla sig på ett kritiskt avstånd till staten. Zizeks tänkande lämpar sig för intellektuellt arbete för de partier och organisationer som inriktar sig på att i leninistisk anda förändra själva grunden för den politiska scenen, såväl vad det gäller stat som det politiska fält staten avskärmar sig från. Givet detta är det kanske ironiskt att den ”snälle” och för de flesta liberaler mest tilltalande av dessa båda tänkare – Critchley – är mest skeptisk mot Obama (eftersom denne inte erbjuder någon som helst ”verklig change”) medan den stenhårde leninisten, det självpåtagna monstret – Zizek – ser möjligheter och hopp: ”Nothing was decided with Obama’s victory, but it widens our freedom and thereby the scope of our decisions. No matter what happens, it will remain a sign of hope in our otherwise dark times, a sign that the last word does not belong to realistic cynics, from the left or the right.” Zizek ser visserligen en hel del problem, och han har mycket att säga om inte minst finanskrisen (så läs hans artikel!), men han gör en god poäng som vi som goda studenter av Machiavelli bör ta vara på och ha sett för länge sedan. Vi borde känna igen dygd – virtú – när vi ser den. Och vi borde lära oss att känna Fortunas närvaro och raskt gripa henne vid håret för att bryskt föra henne dit vi vill.

Jag tänker ge Dean sista ordet här, för jag tror att hon har helt rätt i sin slutsats angående den ”känsla” som vi kan se motbjudande många ge uttryck för idag: ”I think we should occupy that feeling and use it as a sense that we can do things, that we can influence their policy, that we can change the world. I think we can use it to inspire organizing and practical suggestions and work and new ways of building coalitions and making demands.

Ideology works because it gives voice to real ideals and aspirations. Spectacles attract and inspire us because they present ideals and aspirations and collective forms of being and belonging back to us.”

Så det är dags att spotta ut smaken och se framåt. Ingenting väsentligt har förändrats, men förändringens väsen har signalerat sin närvaro. Det är tänkvärt  och – vilket vi bör komma ihåg – bör betraktas som ett hot mot alla makthungriga hycklare som Barack Obama.

EDIT: En kommentar på en annan blogg uppmärksammar mig på att Zizeks val av titel gör att vi nu vet att han är ett fan av Guns N’ Roses. Det borde jag ju ha tänkt på omedelbart.

Och Blumenberg?

I en essä i DN diskuterar Carl Rudbeck en ny bok av en amerikansk statsvetar-filosof, Michael Allen Gillespie. Boken bär titeln The Theological Origins of Modernity. Onekligen en intressant titel – och en intressant tes: modernitetens tänkande växte ur den teologiska dispyten mellan realister och nominalister som utgjorde den medeltida skolastikens nedgång och fall. Det leder, enligt Rudbeck åtminstone, till att teologin på något vis dröjer sig kvar i vårt tänkande. Kanske är det så, kanske sysselsätter vi oss på vissa områden med teologiska referensramar. Men det är inte nya tankar direkt. Och inte speciellt originella. Särskilt inom tysk idéhistoria och filosofi är det här uttryck för en gammal debatt. Max Weber, Carl Schmitt, Ernst Bloch, Walter Benjamin, Karl Löwith, Hans Blumenberg och Jacob Taubes är bara ett fåtal av de namn man hade kunnat nämna. Inte minst saknar jag Hans Blumenberg eftersom Gillespie i stort sett tycks kalkera hans argumentation, ända ned till universaliestriden så att säga. Blumenberg var dock en stark kritiker av den så kallade ”sekulariseringstanken”. Han var en så pass stark kritiker att det är frågan om ens dagens humanister skulle gå fria från hans kritik. På sätt och vis var Blumenberg en radikal historicist: en historisk epoks tänkande kan inte bedömas utifrån andra kriterier än sina egna. Alltså kan inte ”Die Neuzeit” bedömas utifrån medeltida begrepp och debatter, även om dessa öppnade upp för den nya epokens människobild. Dröjandet kvar vid teologiska frågeställningar döljer det avgörande i den nya tidens människa – vad man skulle kunna kalla hennes kall till egenmakt. Då nominalismens värld blir kontingent och Gud oberoende av den så öppnas den för människans fria utforskande. Guds främlingskap blir till en människans utmaning att lära känna sig själv och sin värld på egen hand. I vilket fall, det är märkligt, men det tycks som att hjulet måste återuppfinnas om och om igen. Det vore kanske på tiden att någon tog tag i den här tyska sekulariseringsdebatten och gjorde den tillgänglig för en hungrande svensk publik.