Freud was right: Solärt anus.

”There is crack in everything, that’s how the light gets in”. Nåväl. Men varifrån strålar då ljuset ut? Kom ihåg att djup ropar till djup. Djupare än så har jag aldrig hört det uttryckt.

Debord was right – neoavantgardet är våra fiender (ibland).

Jag ser den här videon med Coldplay på youtube och funderar över given med etablerade skivbolag som kanalordnare som pumpar ut ”bra” versioner av videor med ”sina” band genom youtubes en gång så omstridda och problematiska piratforum. Nåja, video här (Krigstid hatar Coldplay, men pedagogisk poäng kommer efter granskande):

Observera – förutom det smaklöst påträngande ”Marx spöken”-röda fanan-molnet i bakgrunden (som sedan växer ut till en gigantisk Marianne, flydda revolutioners spöken kanske då?) – den lilla detaljen på Chris Martins tröja: det lilla ”V for Vendetta”-V:et! Man kan ju bli paranoid för mindre (och Zizek gör f.ö. en god poäng ang. den revolutionära potentialens bortslösande i den Toni Negri-älskande maktanalysen i ”V for Vendetta”)! Här vill krigstid formulera en hypotes: inträdet i den postfordistiska produktionen qua informationssamhälle måste läsas gentemot den här bilden:

… och i det här läget vill jag läsa in Chris Martin och resten av den kreativa klassen i det skikt som uppstått genom att borgerskapet och prästerskapet imploderat in i varandra. Den kreativa klassen – de som tror på njutningen åt oss andra, de som skapar simulationens grundmekanismer och som gradvis proletariserar inte bara sina egna utan även det generella intellektets drömmar, de vars liv fungerar som kapitalets torped gentemot den store Andre. Samtidigt kommer vi inte undan behovet av att drömma skoningslöst. To cut a long story short: vi kan inte naivt fördöma -68 och situationisterna. För att förstå var hela projektet gick fel har vi nytta av Debord (inte minst hans ”Kommentarer till skådespelssamhället”, en sorgligt bortglömd text). Vi behöver fundera över vad drömmande innebär och hur det kan länkas av den reifierande process som det inrangerats i via de kanaler som sanktionerar överskridandet av alla gränser. När karnivalen insitutionaliserats är kaoset inte längre frigörelse, men det finns inte heller en frigörelse från frigörelsen att greppa om det nu är så. Hur går vi vidare från det? Jag vet inte, men bilden ovan måste reproduceras och kastas i ansiktet på oss i den kreativa klassen, om och om igen. Och frågan ”vad tror vi på” är vi inte färdiga med. Är det inte vi, det sekulära nya borgar-prästerskapet, som har en avgörande roll att spela i besvarandet av den frågan?

Benjamin inleder en serie om tid, händelse och nyhetens kategori.

För att överhuvudtaget förstå den kommande serien bloggposter: lämna vad ni kan av Aktuellt, Rapport, TV4 och så vidare bakom er – med hjälp av dem kommer ni aldrig att förstå. Jag inleder här (med Benjamin) en serie med fragment kring begreppen tid, händelse och ”det nya” (intressant nog så har vårt språk förrått ett nyhetens tänkande redan innan det kan formuleras, och därför kommer Debord att utgöra bakgrundsstrålning för hela serien – skriv GÄRNA kommentarer på dessa poster, hänsyn kommer tas och utveckligen av en linje kommer att baseras på detta!). Låt oss börja med en reflektion bakåt, mot den förra postningen:

”Chocken som poetisk princip hos Baudelaire: den fantasque escrime som staden utgör i les tableaux parisiens är inte längre en hemtrakt. Den är skådeplats och främmande land.” (Benjamin- ”Centralpark”)

Har vi inte alla en gång varit där?
Där, inte i Paris, utan i skådeplatsens främmande land? Är vi inte redan där, somehow, somewhere? Vilken tidsmässig kategori förmår förflytta oss dit (karios/kronos)? Hur förskjuts vi (våldsamhetens omformulering bör leva kvar här) dit? Vad innebär händelsens tidsrymd, handlingens tid, för förflyttningen? Vad innebär förflyttandet av ”oss” dit? Vilka är ”vi” i och efter förskjutning, i ”skådeplatsens land”? Det är frågan. Svaret kommer inte att ges här, men kanske ett nästa steg i frågandet. Vi kommer i all evig återkomst sysselsätta oss med detta trauma, tillsammans och ensamma, utlämnade. Och just här kommer bara återkomsten återkomma. Det är den enda jag kan lova angående framtiden, här och nu.

Virilio gör ett tveksamt uttalande.

Paul Virilios författarskap är utan tvekan mer än viktig läsning. Det är kanske till och med nödvändig läsning idag. Samtidigt är han inte oproblematisk. Jag minns att jag fann några av hans meningar i Ground Zero, som specifikt berörde ”abortfrågan” (inom citationstecken av en enkel orsak: det finns ingen sådan fråga för andra än för lata moralister och fundamentalister – var hur upprörda ni vill, men inse att aborter är faktum och bekymra er snarare för de liv era förbud ödelägger än de fiktiva potentialiteter ni laborerar med), väldigt tveksamma. I en intervju från tidigt 80-tal (möjligtvis sent 70-tal) fick Jean Baudrillard frågan om han fått några lärjungar och om Virilio kunde räknas till dem i så fall. Baudrillard svarade att det kunde man nog inte säga och tillade med ett leende (det kan jag rimligtvis inte veta något om, eftersom intervjun publicerades i skriftlig form utan den typen av scenhänvisningar, men jag bara VET att Baudrillard var en man med ett ofta begagnat sardoniskt leende) att Virilio trots allt trodde på något. Han var ju kristen. Underförstått alltså att Baudrillard själv absolut inte var det. I vilket fall, det här handlar inte om Baudrillard utan om Virilio och specifikt om det här klippet:

Något är alltid väldigt tveksamt om någon invänder ”men det här är ju fascism!” och därmed försöker stänga diskussionen. Man bör (som alltid) minnas Walter Benjamins ord från ”Konstverket i reproduktionsåldern”: vad Marinetti och fascisterna vill är en estetisering av politiken. ”Kommunismen svarar med att politisera konsten”. Mänskligheten har nått en grad av främlingskap inför sig själv att ”den förmår uppleva sin egen förintelse som en estetisk njutning av högsta rang”. Men skulle kommunismen – det demokratiska svaret på det estetisk-fascistiska kriget – innebära ett avståndstagande från ögonblickets våldsamhet? Svaret måste bli nej, eftersom revolutionens ögonblick svarar mot det gudomliga våldet från Benjamins ”Försök till en kritik av våldet”. Vad Virilio missar i sin utläggning om konst, politik och våld är alltså den verkligt politiska dimensionen hos konstupplevelsen. Och där är han inte heller en särskilt bra kristen: det öppnande ögonblick som svarar mot det gudomliga våldet (eller för den delen konstupplevelsen som ett blixtnedslag) hos Benjamin är ju direkt identifierbart som kairos. Och till sist kan vi ju minnas Majakovskij och den ryska futurismen. Det är synd att Virilio är så enkelspårig och bakåtsträvande att han avfärdar utopism och gripandet av ögonblicket som ”fascism”. Det visar på en politofobi, en skräck för det politiska som sådant. Tyvärr kan vi nog konstatera att den politofobi är vanlig bland vänstern, inte minst den borgerliga vänster som förirrat sig in i liberalismen. Man kan minnas Carl Schmitt – en revolutionär fascist och inget mindre (dock knappast en futurist á la Jünger, nota bene) – som påpekade att liberalismen vill undertrycka det politiska till förmån för etik, estetik och ekonomi. För liberalen är fienden antingen ond eller en konkurrent, aldrig fiende som sådan. Ondska utrotar man, det fula river man ned och konkurrenten försätter man i bankrutt. Bara med fienden kan man sluta fred. Därför bär liberalismen redan fascismens frö inom sig, genom sitt estetiserande av tillvaron. Paul Virilio behöver nog tänka över det politiska ett varv till.

EDIT: En relaterad fråga, givet tanken om en antihumanism - om fascismen bär med sig en idé om människans självförintande som en estetisk njutning så bär kanske kommunismen med sig en
idé om människans självförintande som en politisk njutning. I vilket fall: vår generation har att konfrontera frågan om vad som skulle innebära en politisk njutning i vår (mänskliga) tid. Just saying, just claiming. Kan du, läsare, svara på vad begreppet politisk njutning skulle betyda för ditt liv?

Lärdomar från Georgien.

Man brukar ibland säga att efter Kellogg-Briandpakten 1928, som kriminaliserade ”anfallskrig”, så blev alla krig ”försvarskrig” (inklusive Hitlers angrepp på Polen 1939). Kanske kommer man i framtiden kunna säga att Kosovointerventionen 1999 förvandlade alla krig till humanitära interventioner.

Ovanifrån.

Jag läser en anmälan av en bok om globalitetens översta toppskikt i DN. Här finns egentligen allting som behövs för en verkligt politisk läsning av den globala situationen – klimatkris och allt. Denna politiska läsning skulle alltså avslöja var en avgörande skiljelinje går. Det är en felaktig föreställning att ingen tjänar på världens undergång. Fienden är en konkret person med namn, telefonnummer och privat lyxjet. Vägen ut ur Faraos rike verkar ha blivit lång, kamrater, och den ligger tyvärr till stor del framför oss. Jag kommenterar det helst så här:

(Thåström istället för Hoola Bandoola – för krigstid är mer punk än progg)