Ideologi är ett sätt att leva.

Läser en debattartikel i GP och kan inte låta bli att undslippa mig ett litet leende på skribentens bekostnad. Med anledning av det provokativa utspelet från SSU om att starta en socialistisk friskola så skriver Joel Halldorf, doktorand i kyrkohistoria, under titeln ”Religion är inte ideologi – det är ett sätt att leva” att:

”SSU:s argumentation bygger på att man jämställer religion och (politisk) ideologi. Detta är ett typiskt västerländskt perspektiv. Religion kan enligt detta synsätt förstås som ett antal lärosatser, och eftersom detta även gäller politiska ideologier så betyder det att de två är samma sak. Således: eftersom politiska partier inte får starta skolor, så borde inte heller religiösa grupper få göra det.

Men ideologi är ett trubbigt instrument för att förstå religion. Bättre är att förstå en religiös tradition som en kultur: som ett konglomerat av värderingar, idéer, heliga handlingar, estetik, och så vidare. Visst finns det heliga skrifter och kanske till och med teologiska system, men detta fångar inte religionens väsen. Religionen är ett sätt att vara i världen, och det kan inte sättas på pränt. Det måste levas och erfaras.”

Vissa av oss förstår ideologi på ett mer komplicerat sätt, mindre format av liberal teori (a.k.a. det västerländska perspektivet par excellence). Vi förstår ideologi mindre som ett (politiskt färgat) sätt att tänka och mer som ett sätt att faktiskt leva. Ideologin lever i praxis, medan vi är upptagna med att förkunna att vi är postideologiska. Jag lever den av Halldorf beskrivna bodelningen mellan politik och religion varje dag, om än indirekt (genom att inte vara troende i någon religiös mening). Jag lever i det kapitalistiska, liberala samhället och lever därmed dess ideologi. En socialistisk friskola skulle vara ett intressant sätt att försöka leva annorlunda, om än på detta samhälles egna, inkluderande premisser. Sedan kan man ju fråga sig hur pass stringent Halldorfs argumentation egentligen är – menar han att Sverige är så pass sekulariserat att det svenska skolsystemet och andra institutioner är av-lutheraniserade? Vad är då orsaken till detta? Kan den, möjligen, återfinnas i en viss lutheransk protestantism?

Ett inpass om Debord.

Jag skriver väldigt lite om Guy Debord här, trots utfästelser om värdet av att tänka med honom. Under tiden som jag arbetar på en lite längre post med ett mer geopolitiskt perspektiv och benjaminsk-agambenska implikationer så tänkte jag att jag skulle kunna skjuta in en passage ur Skådespelssamhället, mest för att den är så sann och direkt berör ett här ofta återkommande tema:

20. I egenskap av det avskilda tänkandets makt och den avskilda maktens tänkande har filosofin aldrig av sig själv mäktat överskrida teologin. Skådespelet är en materiell rekonstruktion av den religiösa inbillningen. Skådespelets teknik har alls inte skingrat de religionens dimmoln till vilka människorna förlagt sin egen tappade kraft, den har bara givit dem en jordisk förankring. Så blir även det rena jordelivet grumligt och kväljande. Det förlägger inte längre till himlen sitt bedrägliga paradis, sin absoluta självutplåning, utan bär det med sig. Skådespelet har tekniskt genomfört en förvisning av all mänsklig makt till ett hinsides; det är en fullkomlig klyvning i människornas inre.

Det här påminner alldeles för mycket om det Carl Schmitt säger i slutordet till sin Politische Theologie II, när han i polemik med Hans Blumenberg diskuterar modernitetens andlighet i termer av en absolut immanent gnosticism, en gnosticism utan transcendens. I denna immanens finns det ingen legitimitet att uppbåda för vare sig förändring eller beständighet, bara ett allmänt missnöje och en riktningslös antipolitik besatt av absoluta fiender. Människans synbara maktlöshet i en värld där inga transcendenta hinder egentligen föreligger är ett fascinerande filosofiskt problem som skulle förtjäna mer uppmärksamhet än det faktiskt får, gärna just i de termer som Debord och Schmitt använder.

EDIT: Kom att tänka på en passage från Schmitts Politische Theologie som kanske kan detourneras här: Om inte Gud har sagt det, hur ska då människan kunna veta att hon är god? Omformulerat: om inte Gud visat för människan att han härskar, hur kan hon då veta att hon är maktlös? Eller, för den delen, veta något alls om härskandet och maktens ursprung, syfte och funktioner?

I jungfruns livmoder.

I inledningen till Oliver O’Donovans The Desire of the Nations. Rediscovering the Roots of Political Theology möts jag av en reflektion av det uppenbart politiska innehållet i Te Deum, som O’Donovan påpekar uppehåller sig vid ord som kung, kungadöme, domare och så vidare. ”The general picture is a political one, quite clearly: there is a ruler; he has achieved a decisive political act of liberation; by that act he has founded and sustained a community. Yet it all belongs not within the usual sphere of earthly politics but in heaven. And at its centre is the breathtakingly unpolitical image of the Virgin’s womb.” (s. I).

Författaren går sedan vidare för att reflektera kring hur denna politiska retorik (eller kanske till och med begreppesapparat?) ska tolkas – är det frågan om inledandet av ett radikalt nytt sätt att tänka politiskt eller är det frågan om ett strategiskt vändande av det politiska in i det religiösa, ett omkullkastande av det världsligt politiska till förmån för det andliga? Det är en mycket intressant fråga, förstås. Den finns i centrum för det kristna tänkandet och en politiskt orienterad tänkare (som jag själv) kan inte låta bli att vilja kalla det den första, avgörande frågan för kristen tro. För mig är den första frågan inte om Gud äger existens eller hur en sådan existens borde definieras. För oss som börjar 2000 år efter Guds blivande människa och transcendensens inträde i auctoritas (ett påstående jag ämnar återkomma till) lever med kristendomen som en politisk realitet. Filosofiskt och teologiskt kan Guds existens visserligen diskuteras, men politiskt sett är Gud ett faktum.

Gud är ett faktum, och det gäller inte minst den i allra högsta grad (contra O’Donovan) politiska bilden av jungfruns livmoder. Här finns ett givet utrymme för ändlösa tirader om rätten till reproduktion och sexualitet, om kvinnlig frigörelse, om kristendomens verkliga verkningar och förhärjningar. Men jag lämnar det därhän, i träda, som en odeflorerad jungfru (om skämtet tillåts). Istället vill jag göra en liten agambensk reflektion gentemot den kristna traditionen kring jungfrufödseln. Med Agambens potentialitetsfilosofi blir nämligen jungfrufödseln, allt mer undanträngd i den alltför-liberala-postliberala teologi som härskar i Sverige, ett suveränt mirakel av aktualisering av det potentiella. Det messianska momentet framföds ur den orörda potentialiteten. Just födelsen är så ytterst avgörande för vår politiska verklighet. Det räcker med att reflektera mot det faktum att hela nationalstatsideologin cirkulerar kring det traumatiska och kontingenta ögonblick som vår födelse utgör. Nation, av latinets nascere. Det finns inget opolitiskt i en jungfrulig livmoder. Varken sexualpolitiskt, realpolitiskt, politisk-teoretiskt eller politisk-teologiskt.