Mellananmärkning: disciplin, frihet och mångfalder.

Bloggandet här lider lite för tillfället. Jag har haft en hel del arbete som kommit i vägen och det ser nog ut att fortsätta så ett tag till. Kanske kommer jag lägga upp lite reflektioner kring ett pågående arbete kring Leo Strauss här framöver. Jag hade även tänkt läsa och reflektera över Karl Löwiths Meaning in History. Kanske blir det, i samma ”anda” (pun intended) också lite utrymme för diskussioner om Ernst Kantorowicz om tid infinner sig och andan faller på. Med lite tur hinner jag också påbörja ett mer spekulativt och långsiktigt arbete kring de politisk-teoretiska implikationerna av den spekulativa realismen. Jag tror det finns något att hämta där, givet dess potentiella relation till ärkepessimister som Michel Houellebecq och Peter Wessel Zapffe och det James Der Derian kallar kritisk realism (inom studiet av internationella relationer). Och den absoluta pessimismen, formulerad underifrån, är som vi redan vet central för Benjamins tänkande.

Allt detta arbete kommer att kräva disciplin. Disciplin är något som inte står särskilt högt i kurs hos vänstern av idag. Det finns förstås goda grunder för skepticism i frågan om en tom kadaverdisciplin, men det direkta avfärdandet av disciplin, disciplinering och central organisering bör betraktas med misstanke. För att uttrycka det radikalt tycks det mig som att avståndstagandet från disciplin och formulerandet av den som firhetens motsats till förmån för förordandet av frit flytande mångfalder kan nog inte betraktas som annat än uttryck för ett i grunden skadligt liberalt inflytande som tyvärr ofta blir tämligen slött. Om valet verkligen stod mellan frihet och tvång, vem skulle då inte välja frihet? Men nu fungerar det inte så: bara en stenhård disciplin kan genrera verklig frihet. Varje lönearbetare vet att kadaverdisciplinen på jobbet – om än uttryckt som ”chain of command” i ett kontorslandskap eller inkarnerad i stämpelklockans herravälde – är den väg som leder fram till löningens relativa frihet. För så är det: friheten är alltid relativ disciplin. Alain Badiou, en inte oproblematisk filosof men ändå av avgörande vikt (och i stort sett ignorerad och oläst i Sverige), har påpekat att ”de som inte har något annat har bara sin disciplin”. Den fattige politiske aktivisten, som inte blir inbjuden till Davos för att diskutera vilka manövrer som kan få kapitalismen att löpa smidigare, gör gott i att inte glömma det faktumet.

Jag läser Zizeks ”In Defense of Lost Causes” där Badious tanke om disciplin förekommer i kapitlet ”Radical Intellectuals, or, Why Heidegger Took the Right Step (Albeit in the Wrong Direction) in 1933″. Zizeks bok borde bli avstamp för en allvarlig diskussion om de invanda tankemönster som förhärskar den (alltför liberala) svenska vänstern. Personligen så vägrar jag ställa upp på en politisk position som formuleras kring så naivt enkla binära oppositioner som frihet-tvång och som accepterar vår tids ekonomisk-politiska horisont och gråtmilda pladder om mänskliga rättigheter (där man gråter för Darfur och Tibet men tiger om Somalia) som den slutgiltiga horisonten för mänsklig historia, erfarenhet och tänkande. Kanske är det just här problemet med frihet, disciplin och begränsning gör sig allra tydligast – i det ytliga reflekterandet kring hur ”friheten” är disciplinens motsats och fiende ryms utan tvekan ett avgörande tvång för samtidens politiska tänkande, frihetens gräns.