”Alla borde inte ha rösträtt”

I flera år har man kunnat höra svensk vänster varna för att högern vill vrida tillbaka klockan till 1800-talet. Nu är åtminstone den ideologiska punkten nådd – Marie Söderqvist kan i Expressen rätt upp och ner skriva att hon tycker det är dags att avskaffa den allmänna rösträtten. Hon har, antagligen mot sin vilja en god poäng. Väljarna tycker inte att det spelar någon större roll om borgarna eller sossarna sitter i regeringen. Och det är ju faktiskt sant – det är en skillnad i procentsatser, inte i konkreta målsättningar. Politiken har inget värde för de flesta eftersom den inte vill betyda någonting. Det kapitalo-parlamentaristiska systemet gräver genom sin sammansättning sin egen död. Politiken blir till ett system för att leverera varor, precis som allting annat.

Men visst, det är ju skillnad på de varor som levereras. Man kan ju fråga sig om Reinfeldt hade kunnat bli vald om folk verkligen vetat vad han stod för. Men maktinnehavet kanske inte är Söderqvist så kärt att hon bekymrar sig om det – eller är det så att hon vet om just att de som blev lurade sist är samma personer som kommer rösta tillbaka sossarna på ren reflex? Antagligen.

”Trader realism”?

So when you see the market gyrating wildly downward and hear some pundit saying it’s because of this or that data or this paradigm or that ratio, remember trader realism. The traders move the market any way they want, any way they think they can make money, and then they whisper a reason to journalists later in the day. Then the journalists print it or say it on television, and the amateurs believe it. And the traders snicker.

These traders, not economists or securities analysts, can turn the world upside down, make governments tremble, give central bankers colitis and ruin the lives of ordinary men and women saving for their children’s college education or their own retirement. In America today, it is the traders, not the politicians or the generals or the corporate bosses, who have the power.

En läsvärd artikeln av en Ben Stein som tacklar börsens svängningar genom ett disciplinärt dubbelseende – ekonomi betraktad med juristens blick. Eller kanske snarare rättsteoretikerns:

”Realism” är ett intressant begrepp som skär genom flera discipliner och betyder olika saker samtidigt som något gemensamt genomsyrar alla dess tillämpningar. Vad? Det är något som relaterar till verkligheten förstås. Men hur? Inom konstens alla former handlar det på något sätt om att representera verkligheten (fast jag är osäker på om det utvecklats någon musikalisk realism – kanske Bartók skulle kunna läsas som sådan?). Eller, det kanske finns en förbindelse mellan så kallad rättsrealism och den position som bl.a. Brecht tog i den debatt om realismen som drevs inom den västmarxistiska intelligentsian kring 1900-talets mitt. Alltså: konstnären beskriver inte, utan formar verkligheten; i rättrealistiska termer: domaren dömer – han bedömer inte. Lagen växer ur domslut, inte tvärtom (Ben Stein beskriver det här bra och pedagogiskt i sin artikel). Det handlar förstås alltid om att forma något ur någon sorts grundelement, men att erkänna den formande instansen som en avgörande faktor i tillblivelsen (deleuzianska invändningar har att hantera hans smak för begrepp som ”händelse” och intresse för jurisprudens i linje med rättsrealismen!). De olika tillämparna av begreppet realism skulle kanske ha nytta av en interdisciplinär utblick. Rättsrealismen skulle kanske kunna lära IR-realismen ett och annat. För att inte tala om vad estetiken har att säga…

Men det är en bra och rolig och aktuell artikel. Tänkvärt. Och det lyfter fram aktiehandelns förutsättningar och konsekvenser på ett intressant sätt. Det är den här kapitalismen vi lever i nu, och det är viktigt att inse dess djupt mänskliga karaktär. Realismen är ett bra motmedel mot mystifikationer kring kapitalets natur.

Ian Curtis och politiken.

Med anledning av Anton Corbijns film Control har utbrutit en sorts kontrovers mellan Per Gudmundson och Andres Lokko om Joy Divisions sångare Ian Curtis och vad man egentligen kan säga om dennes relation till det politiska. Gudmundson skriver att Ian Curtis röstade på Thatcher 1979. Lokko replikerar att det gjorde visserligen Curtis – för att sedan hänga sig. Det föranleder mig att försöka mig på en fundering kring varför Gudmundson, som gillar Thatcher, vill ha en person som Curtis på sin sida. Lokko kan ju, som varande allmänt popvänster, använda Joy Divisions undergångsstämning som ett tänkvärt uttryck för klassförtryck även om det inte är i linje med Ian Curtis personliga åsikter. Curtis tyckte uppenbarligen inte om den värld som Thatcher existerade i, men det gör Gudmundson. Är det så enkelt att högern så desperat saknar konstnärer att de kastar sig över vem som helst? Antagligen är det så. För när hörde ni senast talas om en briljant konstnär som omhuldade samma urvattnade workfare-liberalism som svensk dagspress? Högern har utan tvekan haft många briljanta konstnärer genom historien – Wagner, Yeats, Wyndham Lewis för att bara nämna tre rakt av. Tre stycken namn som faktiskt knyter an till just Ian Curtis och hans skäl för att rösta på Thatcher.

1979 var ett omtumlande år, och Thatcher och Reagans väg till makten kantades av en undergångsstämning som inte bara Ian Curtis gav uttryck för. Centralasien brann (Iran och Afghanistan). Hela sammanhanget med punk och postpunk var apokalyptiskt i grunden. En serie som V for Vendetta från några år senare sammanfattar scenariot på ett oöverträffat sätt: kärnvapenkrig, undergång, förtryck. Ian Curtis var en romantisk pessismist och enligt hans fru Deborah tvingade han henne också att rösta på Thatcher med motiveringen att kriget stod för dörren. Det kan knappast vara smickrande för Thatcher, inte ens i en av längtan förblindad pophögers ögon. Men det desperata ljud som utgör Joy Division är däremot som balsam för öronen för den som väljer att se med svartsynen.

Snart ämnar jag återkomma till Control och min bedömning av dess kvaliteter. Tills dess får ni hålla till godo med en teaser:

”We have become the tools of our tools.”

In The Know: Are We Giving The Robots That Run Our Society Too Much Power?

Pindaros: gammal är äldst.

Insomnia: jag sitter och läser om min c-uppsats i idéhistoria och snubblar över ngt jag vill dela med mig av:

Law, the king of all,
of mortals and immortals,
guides them as it justifies the utmost violence
with a sovereign hand. I bring as witness
the deeds of Herakles

Inledningen av Pindaros fragment 169, ”Nomos basileus”. Det här är den engelska översättningen från Loeb Classical Library. Schmitt förklarar fragmentet så här:

”Pindaros talar om rovet av Geryons boskap, en tilldragelse från nomadvärlden. Geryon var en jätte med tre överkroppar; Herakles är den mytiske ordningsstiftaren. Då han ’tar’ den tremagade jättens boskap skapar han rätt; bytestagandet (Nomos) förvandlar våld till rätt. Det är betydelsen hos det mycket omdiskuterade pindarosfragmentet om Nomos Basileus”
- ur ”Nomos-Nahme-Name” [1959]

———————–

Nomos Basileus: Härskaren lagen, ungefär. På grekiska lyder första raden (med latinska bokstäver) Nomos ho panton basileus. Agamben översätter det ”The Nomos, sovereign of all”. Nomos: det är nyckeln, skulle jag säga. Till mycket. Till det teologisk-politiska predikamentet, till modernitetens legitimitetsproblem. Men man måste inse att detta predikament, tätt sammankopplat med sekulariseringen är något inneboende i nomos/lagen självt, ända sedan början just på grund av det som Schmitt pekat på och försökt ”sy ihop” genom (vad Badiou skulle kalla) en ”sutur” mellan det politiska och teologin – suveränitetens absoluta band till undantaget. ”Suverän är den som beslutar över undantaget” – så lyder Politische Theologies första mening. Detta undantagstillstånd länkas däri till undret, miraklet. Med Kantorowicz är detta lätt att förklara historiskt: den medeltida politiska teologin för att förklara problemet med ”konungens två kroppar” – den dynastiska kontinuitetens mysterium. Vi har alltså ännu inte fullgjort det politiska tänkandets steg ut ur medeltiden (som Foucault påpekade: i den politiska teorin återstår det att hugga huvudet av kungen). Men i Homo Sacer pekar Agamben ut begränsningen i Kantorowicz romantiska försök att leda den moderna historiens problematik in i medeltiden och lösa det med en diskussion om kristusnaturer. I själva verket finns problemet i den romerska rätten och kan spåras ända till den grekiska stadsstaten. Schmitt går i och för sig längre än så: hans läsning av Pindaros leder oss tillbaka till vad han kallar ”erfarenheter ur nomadtiden”. Agamben vill göra det teologisk-politiska till något överkomligt och inte till en del av den mänskliga naturen, även om hans suveränitetsteori emellanåt anklagas för att vara essentialistisk (han ger suveräniteten och biopolitiken ett transhistoriskt innehåll, vilket ofta läses som en ”essens”). Schmitt axlar det gärna som en effekt av det mänskliga tillståndet. Han påminner om Heidegger här – efter Platon, varaglömska. Efter sofisterna, ”nomosglömska”. Vi har glömt enheten mellan undantag och lag, och det gör att vi helt förlorar begreppen när vi står inför undantagsåtgärder. Undantaget sekulariseras till just åtgärder och därmed dräper vi statens mysterium. Och med det förlorar vi det politiska, det mänskliga i sig. Jag själv känner mig starkt gripen av Benjamins bild av historiens ängel, med ansiktet vänt mot det förflutna i okontrollerbar flykt över ruinhögarna som samlas vid hans fötter när framstegets vind sveper honom med sig, uppåt, framåt. Den okontrollerbara flykten – är inte det en rörande bild av det historielösa tillståndet?

Inte för att jag vill skylta allt för mycket med till vilken grad läsningen av Lacan förött mig, men tänk så här: jag läste en gång en kort kommentar om hur man ”bör” förstå The Big Lebowski. Storyn finns där för att dölja att det inte finns en story. The Dude kommer inte något mysterium på spåret. Hans hysteriska jakt på sammanhang maskerar bara det faktum att det INTE finns något mysterium, att hela mystiken bara mynnar ut i något så simpelt som ett samlag. Det är helt enkelt livets mysterium, här finns inget annat. Så är det med det politiska problemet med gemenskap och legitimitet – den myt vi bygger upp för att dölja det orena ursprunget, det faktum att människan inte är något annat än en samling korta ögonblick av förvridna ansikten, förtvivlade flämtningar, desperata ryckningar och skrynklade, nedsvettade lakan. Undantaget finns till för att dölja legitimitetens brist. Kastrationsångesten finns där för att dölja moderns brist (på fallos). Bristen på mening är det vi inte förmår greppa och är precis det vi måste axla.

Och visst, man kan anmärka att det är en märklig koppling man gör när man går från ”privatpsykologiska sammanhang” (psykoanalytiska resonemang) till teologins och politikens ”högsta mysterier” – men då har man inte greppat de sublimeringsmoment som såväl dynastisk legitimitet (genom arvkungadöme) som nationalistisk legitimitet (”nation” har sin rot i latinets nascere, trots allt!) utgör. Själva institutionernas form visar att Agamben har helt rätt i anmärkningen om att all politik är och alltid har varit biopolitik. Våra myter – premoderna såväl som moderna och postmoderna – avslöjar genom sina ytligaste former att det är sexualiteten och familjebanden som är det politiska mysteriets mest hemliga uppenbarhet.

Postmodernism och irrationell fundamentalism – en kort invändning.

Argumentet ”postmodernismen är en relativism och föröder vår västerländska civilisation” är välkänt och återkommande. Det återfinns även i leninistisk (”postmodernismen underminerar varje möjlighet till ett jakobinskt elitparti” – fast det säger de ju inte rakt ut, snarare utmanar väl relativismen klassbegreppet eller något ditåt) och i en mer nedtonad liberal form (”men demokrati och mänskliga rättigheter då?”). Ett visst fog finns förstås för den här typen av kritik – den drabbar ett kulturellt uttryck med föga substans som gärna fäster begreppet ”PoMo” vid sig självt. Annars används sällan ”postmodernism” som något annat än ett skällsord. För sakens skull: Vare sig Foucault, Derrida, Deleuze eller Baudrillard kallade sig ”postmodernister”. Samtliga har vid något tillfälle uttalat sig tvekande eller kritiskt om begreppet. Lyotard underströk vid ett tillfälle att han INTE var postmodernist, utan att det postmoderna var ett faktum. I vilket fall så föreslår jag att åtminstone en minsta antydan av hederlighet bör tillämpas i diskussionen av det postmoderna (som historiskt skede såväl som i betydelsen tänkande). Fundamentalism är en typisk modern företeelse – ett metanarrativ, med Lyotards begrepp – som istället för avhandlingar i genetik och fysik läser Bibeln. Irrationalism är rationalismens eviga restprodukt (jämför Derridas närläsning av Descartes i ”Cogito och Vansinnets historia”). Det postmoderna är i sig kanske vårt bästa instrument för att förstå hur ”irrationell fundamentalism” följer på, med och av en allt högre grad av rationalisering (kapitalism, scientism och liberalism). Kanske är det till och med så att vi genom det postmoderna har en chans att åter finna vägen till begrepp som demokrati och revolution i det ruinlandskap det moderna lämnat efter sig. Kanske är det vår enda chans. För att uppehålla sig i det idealistiska moras som den här diskussionen rör sig inom. Ingen av de förhärdade materalisterna ovan skulle ens erkänna grundvillkoret. Vi bör förstå postmodernismen som senkapitalismens kulturella logik. Och det är just därför detta tänkande, i hela sin symptomatiska gestalt, är en viktig resurs för det kritiska arbetet.

Zizek om ekologi, kapitalism och vad som bör göras.

”If the principal task of the emancipatory politics of the XIXth century was to break the monopoly of the bourgeois liberals by way of politicizing the working class, and if the task of the XXth century was to politically awaken the immense rural population of Asia and Africa, the principal task of the XXIth century is to politicize – organize and discipline – the ”de-structured masses” of slum-dwellers. Hugo Chavez’s biggest achievement is the politicization (inclusion into the political life, social mobilization) of slum dwellers; in other countries, they mostly persist in apolitical inertia. It was this political mobilization of the slum dwellers which saved him against the US-sponsored coup: to the surprise of everyone, Chavez included, slum dwellers massively descended to the affluent city center, tipping the balance of power to his advantage.”

Kuba, suveräniteten och Ehnmarks aninglösa naivitet.

Med anledning av reaktionären Torbjörn Elenskys bok om Kuba så visar Anders Ehnmark upp sin i grunden opolitiska moralism på Expressens kultursida: ”Det enkla faktum som de larmande gränderna vittnar om är naturligtvis att den kubanska revolutionen aldrig hävde sitt undantagstillstånd: den makt som sattes ihop för befrielsens skull togs inte isär för frihetens. Det påstått befriande förtrycket tog inte slut, men slutade befria. Despoti med god sjukvård blev det.”

Ehnmark har i bok efter bok hävdat det här mönstret av hopsättande och särplockande av makten som något politiskt önskvärt. Detta idealistiska program för rättfärdighet är kanske ett av de mest effektiva sätten att undertrycka varje form av ifrågasättande av den kapitalo-parlamentarism världen av idag lyder under och som undertrycker varje form av alternativ politisk strategi. Ehnmark är naturligtvis inte så dum att han inte räknar med USA:s betydelse för Kubas problematik, men han uttrycker det så här: ”Hoppet är kanske inte stort så länge makten ligger kvar där den alltid legat och konflikten med USA är lika destruktiv som vanligt.” Det låter som att det var en konflikt mellan likar, och att Kuba var drivande i konflikten. Alla med ett historiskt seende vet att så inte är fallet. Nu menar jag därmed inte att man ska blunda för förtrycket på Kuba. Jag är övertygad om att ”despoti” är ett passande namn för systemet. Däremot är despoti med god sjukvård ingenting att spotta på – det är till och med betydligt bättre än icke-despoti med usel sjukvård, för att inte tala om det som är den globala normen: despoti med usel sjukvård.

Den egentliga frågan här är den sant politiska: den om undantagstillståndet. Kanske kan man förebrå Kubas revolutionärer för att de inte lyckades få till stånd det ”verkliga undantagstillstånd” som Walter Benjamin efterlyste efter att ha fastställt det undantagstillstånd som vi ju ”genomlever” som norm. Men man kan knappast förebrå dem byggandet av suveränitet i schmittiansk mening. Exemplet Kuba lär oss kanske främst att en revolutionär samhällsförändring inte är möjlig utan suveränitet, men att suveränitet i sig är något svåröverskridet. Exemplet Kuba lär oss att suveräner fortfarande existerar och att politik handlar om beslut och konflikt.

Låt oss kasta en fråga tillbaka till den i sina egna ögon så skarpsynt kritiske Ehnmark: vid vilket ögonblick borde kubanerna ha nedmonterat sin revolutions suveränitet? När skulle de ha ”tagit isär” sin makt? De tjattrande klasserna och värdetyranniets intellektuella kommer aldrig att hjälpa oss med det politiska, eftersom de skyr det som pesten. Det, om något, är en lärdom att dra från Carl Schmitt – vars leende hänger över Kuba som en påminnelse (liksom Cheshirekattens leende hos Carroll).

EDIT: Johan Berggren skriver en bra mycket intressantare recension av samma verk i DN Kultur. Han är bättre på att visa vad som står på spel.

Word.

”Afghanistan kan bara stabiliseras genom en regional överenskommelse där såväl Indien, Ryssland, Iran och Pakistan ingår och som innebär att alla Nato-trupper drar sig tillbaka. USA:s manövrer för att undvika en sådan utveckling har fördjupat krisen i bägge länderna.”

Aftonbladet Kultur: Debatt om ”sexradikalism”

Läs-

och

tänkvärt.

Fast jag tycker nog att Zizek sagt det mest kärnfullt:

”Perhaps the time has come to resuscitate the Marxian insight that Capital is the ultimate power of ’deterritorialization’ which undermines every fixed social identity, and to conceive of ’late capitalism’ as the epoch in which traditional fixity of ideological positions (patriarchal authority, fixed sexual roles, etc.) becomes an obstacle to the unbridled commodification of everyday life.”

När det gäller queerteoretikernas bidrag så tycker jag fortfarande att det är fantastiskt att de förmår formulera sig i linje med att ”normer” är ”förtryckande”. Har de verkligen läst Foucault? Eller, för den delen, Judith Butler?