Can one really tolerate Larry David?

OK, first post in English. Very suiting, considering the topic which is perhaps best expressed in this foreign tongue ”of the other”. I’ve been a long time fan of Larry David. I liked his work even before I knew his name (since I was very fond of Seinfeld). I had a hard time adjusting to the uncomfortable situations presented in Curb your enthusiasm in the beginning, but once I did I came to the conclusion that I almost couldn’t do without them. Now Curb has become a major point of reference in my life and Larry David is one of the artists I turn to in order to conceptualize the world. For a long time I held the idea of writing something about Larry David and Curb from the viewpoint of decontructionist ethics, along the line of Derrida-Lévinas. There is some merit to this approach; not least in the way that Larry David not only uses his own name, but also his own face to produce a self-destructive art. There is a great deal of tragedy in his comedy. No, wait – that was an understatement and all-too banal. There is something genuinely traumatic in his comedy. Curb your enthusiasm is a comedy of trauma. It is all too fitting that we aren’t given the easy interpassive exits of pre-recorded laughter or final scenes returning us to some sort of status quo. Every season is, in itself, an ongoing catastrophe. This turn to trauma from tragedy makes me wonder about the concept of the face I’ve tried to apply to the show, following some sort of ethics of deconstruction. Recently I happened upon Zizek’s ”Can one really tolerate a neighbor?” and I must confess I find his turn from a conception of ”the Other” to the judeo-christian notion of ”the neighbour” says something about how one should view Larry David. His confrontations with Hollywoodland and L.A.-life via the face is always traumatic and demanding, problematic. Zizek’s idea of the necessary distance between the subject and its other, more realized in the concept of the neighbour than in this continuing fascination with the Other as wholly other that seems to lead to an almost fetishistic attachment to otherness as such. If Seinfeld was a show about nothing, then Curb is a show about the encounter. And not any encounter, but the encounter with the traumatic otherness of the neighbour in its alltogether otherness. It is the encounter with the desire of the other in all its ugly as well as obscure singularity. The nothingness of this continuing encounter is the reality behind Larry David’s face. The face is not the sign of closeness but rather of the traumatic distance of the other as neighbour:

EDIT: There is something in the other that cannot and should not be tolerated, but left alone – or maybe, if necessary, fought. This is the true lesson of Carl Schmitt (and not the one Heinrich Meier claims) -behind the face there is a nothingness that demands a decision, and in the light of this decision the very real possibility of a struggle to the death emerges (and let us remember that there is also a social death). This is the meaning of the traumatic encounter with the real of the neighbour. And this is also where the art of Larry David turns towards the political. There is just something dead serious about that man’s face.

En musikalisk eftertanke.

Jag har lyssnat mycket på Bolt Thrower i julhelgen och under mellandagarna. Något av en retrotripp till gymnasieålderns death metal-lyssnande. Tidigare idag slog det mig att jag inte har lyssnat på gamla Sepultura på länge och att Refuse/Resist från skivan Chaos A.D. helt klart har ett för den här bloggen passande budskap. Läsare som inte hört låten, sett videon och begrundat texten och tagit intryck i unga år bör kanske försöka åtgärda den bristen nu:

Ur texten: ”Chaos a.d./Tanks on the streets/Confronting police/Bleeding the plebs/Raging crowd/Burning cars/Bloodshed starts/Wholl be alive?!” Kanske inte den mest poetiska rocktext jag utsatt mig för, men effektiv tillsammans med musiken. Sepultura skapade en genre med sitt sound och det är kanske inte så märkligt. Det är ett våldsamt och engagerande driv, det måste erkännas. Och som en bonus slänger jag även upp Roots, Bloody Roots med samma band. Det här är en låt som på allvar kan läsas gentemot en benjaminsk förståelse av Latinamerikas historia. Eller så är det bara jag som vill läsa det så, med capoeira i videon och allt…

Det är bara att konstatera: det finns inget bättre sätt att komma tillbaka till politisk medvetande efter att ha surfat runt i den liberala bloggosfären och försökt tänka ”politik” på Johan Norbergs vis.

Randanmärkning ang. en oroande närvaro.

Att läsa Erik Peterson gör mig aningen orolig. Hans beskrivningar av den tidiga kristendomens försök att formulera sina politisk-teologiska grunder känns alldeles för bekanta… nej, snarare aktuella, för att det ska vara helt bekvämt. Skillnaden mellan den kristne Gudahärskaren och ”de föregående” (”ett folk och en Gud, det är ju den judiska lösningen” alt. ”Zeus kamp mot titanerna, bringandet av ordning ur oordning, är bara möjlig mot en hednisk förståelsehorisont” – citat ur minnet) antyder något om en bestående politisk konflikt i ”Västerlandet”. Har något egentligen hänt på 2000 år? Står vi fortfarande inför den tidiga kristna kyrkans konflikt med hedendomen – en konflikt mellan en ”kämpande universalism” och all världens partikulariteter? Den politiska teologin öppnar verkligen svindlande perspektiv. Men vilka perspektiv? Vad är det som står att läsa hos Peterson egentligen? Den idéhistoriska läsarten skulle ju förklara det bekanta hos P. som ett uttryck för att man kan utläsa hans samtids (1935) politiska strider ur hans text. Zeus kamp mot titanerna och ”den judiska lösningen” skulle alltså kunna betraktas som (katolska) kommentarer till den politiska situationen i Tyskland. Det låter ju förnuftigt och vettigt (och är antagligen det också), men samtidigt beslöjar det något som skulle kunna kallas ”textens inneboende sanning” (för att tala med Zizek och Badiou som beklagar den här typen av historistiska resonemang inom kulturvetenskaperna): är det inte så att den här konflikten existerar i vårt eget samhälle? Är den inte en konsekvens av Paulus ”grundläggande av universalismen” (Badiou)? Och är Petersons historieskrivning kring kristendomen inte sann? Alltså, finns det inte en möjlighet att Peterson faktiskt lyckats formulera någonting om historiska sammanhang som är ”sant”?

Därav ”den oroande närvaron”: historiens dimslöjor, skikt och undflyende. Vid vilken punkt hade den historiska sanningen en fast karaktär? Vissa skulle säga i beslutets ögonblick. Men om beslutet ”bryter upp den historiska kontinuiteten” (Derrida), vad återstår då av historien vid vårt språng ut i vansinnet? Det finns en linje tänkare, bland annat Paulus, Pascal, Kierkegaard och så vidare, som alla konstaterat historismens otillräcklighet. Peterson och Schmitt försvär sig till denna tradition, så också Derrida och Badiou och många med dem. Är det alls möjligt att tänka historiskt? Och hur kan vi undvika att göra det? Till syvende og sidst är vi trots allt varelser av tid. Mästaren från Todtnauberg låter sig inte undflys så lätt. Cirkeln är sluten och jag når ikapp min egen svans. Hur står det egentligen till med motsättningen mellan chronos och kairos? Det är något att tänka på, djupt och länge (för att sedan förmedlas genom ett blixtrande ögonblick av evighet, antar jag). Den oroande närvaron: är det det historiska eller det subjektiva hålrummet, subjektets ”out-of-jointedness” som är oroande? Eller är det själva mötet, den ofrånkomliga övergången som är problemet? Jag föreslår att oron själv förtjänar den verkliga uppmärksamheten. Är det kanske inte oron som överhuvudtaget signalerar skillnaden mellan frånvaro och närvaro?

För övrigt: Baudrillard’s Bastard skriver en bra post, mer lämpad för högtiden än min.

”En balanserad syn på relationen mellan politik och marknad”

I en understreckare i SvD föreslår professorn i ekonomisk historia Lars Magnusson att man istället för att läsa Naomi Kleins senaste bok borde fördjupa sig i Joseph Stiglitz verk. Detta då eftersom Stiglitz företräder just en balanserad syn på relationen mellan politik och marknad – till skillnad från Klein som avfärdas som konspirationsteoretiker. Jag vill understryka att jag blir mindre och mindre intresserad av att läsa Chockdoktrinen eftersom jag ju mer jag läser om den tycker att boken verkar resultera i en ganska usel ideologikritik. Sådan bör man ju företa sig inte bara med noggrann analys utan även med en välförsedd begreppslig verktygslåda. En vänsterliberal som Klein saknar helt enkelt de marxistiska ideologi- och hegemonibegrepp som verkligen skulle behövas. Utan dessa är det svårt att förstå idéers verkliga makt och varför ideologer är värdefulla. En ideolog, säg en Milton Friedman, skapar inte en världsekonomi störtande mot en katastrof. Den biten ligger i kapitalismen själv. En ideolog som Friedman är inte ”skyldig” till dagens ekonomi. Magnussons kritik av Klein är korrekt i den iakttagelsen – faktum är att Friedmans idéer inte tillämpas fullt ut (särskilt inte i det militär-keynesianska USA). Som Polanyi visade redan 1944 så skulle det vara omöjligt att fullt ut tillämpa dylika principer (det ursprungliga försöket till att göra detta tog en ände i förskräckelse 1929 med pendanger -33 och -39). Men vad Klein missar i sak träffar hon ändå i anda: nyttan av Friedmans idéer i händerna på politiker, tjänstemän och ekonomer. Det är ett faktum idag att den härskande ekonomiska diskursen regeras efter principer etablerade av nyliberalismen. Detta leder i sin tur till att man föreställer sig att det måste finnas en ”balanserad syn på relationen mellan politik och marknad.” Hur kan en sådan mening formuleras så oskyldigt i en demokrati? Jag frestas att återknyta till en insikt signerad Donoso Cortés, formulerad kring 1850: ”Om valet stod mellan frihet och förtryck, vem skulle då inte välja friheten? Men det är inte vårt val! Vårt val står mellan sabelns och dolkens tyranni!” (citerat fritt ur minnet). Översatt till vårt sammanhang: Det finns ingen balans att uppbåda mellan politik och marknad, för grunden för detta val mellan storheter är alltid politisk. Faktum är att vi här ser konflikten mellan liberalism och demokrati: den förra kan inte hålla fast vid den senare utan att inskränka sin egen ekonomiska ideologi. Vårt val idag står mellan politikens primat och marknadens tyranni. Våra herrar har valt det senare, men tack vare Milton Friedman förstår de det inte.

Rösta INTE på Kant!

Tack till ”the Kid” för att han upptäckte det först.

Kreativa felslut.

Jag ska skriva något vettigt mycket snart, men jag är bara tvungen att påpeka att jag just läste fel och omkonstruerade ”late capitalism” till ”latte capitalism”. Det senare är nu givetvis en sekvens i den förra, antagligen passerad (höjdpunkten uppnåddes kanske någon gång sommaren 2001, mellan Göteborgskravallerna/Genua och 9/11). Men ändå. ”Latte capitalism” lär väl vara en drivande kraft bakom analyserna i Empire, allmänt betraktat som lattemarxismens främsta traktat. Och som hopplöst förlegat, bara ett år efter sin publicering. Men den utgjorde ju fantastisk läsning på Wayne’s Coffee. Som snart öppnar en ny (den andra?) franchise i Göteborg. Är det en anakronism i så fall? Eller ett tecken på att, i linje med den omfattande revival av allt 90-tal vi står inför, vi kommer se en snar återkomst även för ”latte capitalism”? Betänk följande: vi kan om ett år mycket väl ha en Clinton på väg till Vita huset. Det finns värre saker än Henrik Schyfferts försök att rentvå ett dött decennium.