Vid gränslinjen, där något börjar snarare än slutar…

”Our sentimentality towards animals is a sure sign of the disdain in which we hold them.”
Jean Baudrillard

”[I]f the caesura between the human and the animal passes first of all within man, then it is the very question of man – and of ’humanism’ – that must be posed in a new way. In our culture, man has always been thought of as the articulation and conjunction of a body and a soul, of a living thing and a logos, of a natural (or animal) element and a supernatural or social or divine element. We must learn instead to think of man as what results from the incongruity of these two elements, and investigate not the metaphysical mystery of conjunction, but rather the practical and political mystery of separation. What is man, if he is always the place – and, at the same time, the result – of ceaseless divisions and caesurae? It is more urgent to work on these divisions, to ask in what way – within man – has man been separated from non-man, and the animal from the human, than it is to take positions on the great issues, on so-called human rights and values. And perhaps even the most luminous sphere of ur relations with the divine depends, in some way, on that darker one which separates us from the animal.”
Giorgio Agamben – The Open – Man and Animal

Live free or die.

Somalia, vad händer i Somalia? Jo: hör och häpna – situationen är, enligt högt uppsatta FN-företrädare ”den värsta i hela Afrika”. Om det som händer i Somalia hände i Darfur hade vi vetat om det, och vi hade varit moraliskt indignerade (för så mycket mer tycks lidandet där inte betyda för oss). Men nu är ju Somalia befriat av USA-understödda etioper, det lider ju inte längre under islamistiskt förtryck och då är det tyst. Så klart. För med en regim av tjuvaktiga klanledare som inte lyckades hålla ordning förra gången och som nu hålls under armarna av etiopiska våldtäktsmän lär situationen per automatik bli bättre, eller? Somalia är helt enkelt ett bevis för att amerikanerna tar orden ”live free or die” på allvar, fastän de gärna byter ut ”or” mot ”and” när det gäller människor med mörkare hudfärg än WASP:s. Jag menar, vad är det värsta tänkbara scenariot – ett totalt kaos på Afrikas horn eller en regim med motstridiga intressen som man – möjligen – måste förhandla med? Svaret är ju från supermaktens sida givet, och den som tvivlar på det är bara en idiot.

Ja, och så var det ju det där med ansvar, eftertanke och moralisk indignation. Mönstret är vid det här laget så tydligt och givet att det börjar bli pinsamt: så fort en militär insats måste göras mot en misshaglig regim så rapporteras det intensivt i svensk och internationell media om alla möjliga historier. Antagligen sanna såväl som osanna och halvsanna. Sedan insats eller beslut om inställd insats och media tystnar. Man kommer emellanåt på sig själv några månader, kanske ett halvår senare med att fundera på vad som hänt sedan sist men man inser att man faktiskt inte vet något. Man kanske skulle kunna börja tänka mer ”proaktivt” med den här insikten. Exempel: den dag vi börjar höra mer och mer om Irans hårda styre, om regimens (möjliga) kärnvapenplaner, om kvinnor som hålls undertryckta – se upp. Den dagen alla dessa historier berättas på bästa sändningstid är den dagen som spaningssatelliterna har börjat leta mål i Iran. Din moraliska indignation har ett enda syfte – att få dig att fördra mördandet av bruna människor. Det kanske mest fruktansvärda – förutom det målmedvetna brännandet av barn till döds förstås – brottet som vår tids herrar begår är deras nedsmutsande av det humanitära sentimentet. Deras cynism smittar, fast baklänges, via våra röda tröjor. Se upp för indignationen, odla svartsynen. Och vreden.

Beckett was right.

Live and clean forget from day to day,
Mop life up as fast as it dribbles away

Angående kulturarvets bortvittrande.

DN Kultur skriver om kapitalismens skadeverkningar på kulturarvet (man kan inte skilja mellan det ekonomiska systemet och dess skadeverkningar: modernisering stavas miljöförstöring på totalitetens skala). Med anledning av det vill jag bara påminna om följande anmärkning om historien, signerad av Walter Benjamin:

”Det finns en bild av Klee som heter Angelus Novus. Den framställer en ängel, som ser ut som om han stod i begrepp att avlägsna sig från något som han stelt betraktar. Hans ögon är uppspärade, hans mun står öppen, och hans vingar är utspända. Historiens ängel måste se ut på det sättet. Han har sitt anlete vänt mot det förgångna. Där en kedja av händelser träder fram inför våra ögon, där ser han en katastrof som oavlåtligt hopar ruiner på ruiner och slungar dem för hans fötter. Han ville nog gärna dröja kvar, uppväcka de döda och sammanfoga det som slagits i stycken. Men en storm blåser från paradiset, som gripit tag i hans vingar och är så stark att ängeln inte längre kan sänka dem. Denna storm driver honom oemotståndligt in i framtiden, som han vänder ryggen, alltmedan ruinhögen framför honom växer upp till himlen. Det som vi kallar framåtskridandet är denna storm.”

Benjamins nionde historie-filosofiska tes, för den som undrar. Nu är stormen, en nog så passande term i dessa klimatorostider, så pass stark att till och med ruinerna vittrar bort. Behöver vi nya begrepp då vi genomlever den chockdoktrinära kapitalismen? Är det kanske en det absoluta försvinnandets kapitalism? En förintandets kapitalism? Vi vet ju att ”allt fast förflyktigas” under kapitalismen, DN Kultur visar att detta även kan förstås i rent fysisk mening.

Klees bild kan för övrigt beskådas här.

Badiou på fransk tv.

Han har tydligen skrivit en bok om Sarkozy. Man slås av den enorma kulturella skillnaden mellan Frankrike och Sverige och man blir lite sorgsen. En gammal maoist, oförbätterlig sådan, får sitta i ett kulturprogram och tala om sina minst sagt radikala filosofiska idéer. I Sverige får ju den liberala bloggosfären utslag bara Ali Esbati skriver något om jämviktsarbetslöshet och gastar om gulag. Nu behärskar jag ju desvärre inte franska så jag har ingen aning om vad de verkligen säger (förutom en massa saker om Sarko då), men ni som gör det kommer antagligen finna mycket av värde i intervjun.

Vilket Amerika är det vi hatar?

”1 in 4 homeless people are veterans. Veterans commit suicide at over twice the rate of the general population. Veterans from the so-called war on terror commit suicide at even higher rates.”

I Cite.

Eller, kanske bättre uttryckt:

Morrissey: Tomorrow.

Det här kan vara min favoritlåt med Morrissey. Jag länkar till den här videon med anledning av den fantastiska formuleringen mot slutet av låten, insisterandet på en kärleksförklaring. Kravet på en kärleksförklaring. Det monotona upprepandet parat med ett ”oh, I know you don’t mean it”. Kärleken som ett krav, som ett insisterande, en monolog. Ofrånkomligen. Omöjlig att besvara ärligt, omöjligt att svara och fortfarande ”mena”. Kravet som ett strategiskt drag för att bevisa, överbevisa den Andre när det gäller kärleken. Ingen kan älska den som kräver ständig bekräftelse: bekräftelsen är, i den dimensionen, kärlekens död. Varför är då kärleken så oändligt hotfull? Jag skulle vilja besvara den frågan med en hänvisning till en annan ikon, Slavoj Zizek. Två minuter ur inledningen av dokumentären Zizek! som tar oss från kvantfysik till just kärlek:

Kosmisk obalans, en våldsam handling, kärlekens onda dimension. Det oändligt hotfulla i kärleken, så ofta förbisett i den naiva diskussion som vi möter i dag då ”relationsanarki” står på programmet. I sin mest naiva formulering är relationsanarkin bara ett utslag för tidens allmänna perversitet och vägran att erkänna tillvarons ändlighet. Vad man eftersträvar är då att leva ut sitt begär gränslöst och att förtränga den nödvändigt ofrånkomliga insikten om att frihet består i att välja bort och inte i en oändlighet av ansvarslöshet. I en mer avancerad filosofisk mening är relationsanarkin en kärlekskritik som förstår sig på brist, ändlighet och lidande men som föreställer sig en utsida till dessa tre, om än negativt genom att undfly ”det onda” självt. I förlängningen utgör denna position inget annat än en självförhärligande version av den perversa föregående, men den är mer raffinerad i sitt upphöjande av det egna egot och i njutandet av det egna lidandet. Insiktsfullheten paraderar sitt genomskådande av ”verkligheten” utan att förstå hur den övertrumfar seendet i sitt försvinnande: kärleken är naturligtvis inte meningsfull i sig, men den ger ett helt nytt begrepp om mening. Den är våldsam, exkluderande, en påminnelse om vår egen begränsning och död men det är inte nödvändigtvis något dåligt. Med ett annat Zizek-klipp kan man uttrycka det som att brister antar en helt annan mening i kärlek:

”Oh, the pain in my arms
Oh, the pain in my legs”

Oh. The pain. Och så har ju Morrissey en så fantastisk outfit i videon ifråga.

Cavefors om Schmitts politiska teologi.

Bo Cavefors bevisar att jag i min akademiska gärning till stor del är onödig (nåja, vissa begrepp förefaller kräva en mer stringent hantering än där förstås). En intressant och tämligen korrekt sammanfattning av vad Carl Schmitts politiska teologi går ut på, och den pekar även på vad man som materialist kan lära sig av den samma. Påpekandet om att ”[s]partanens tapperhet, att i liv och död tjäna Gud, fosterlandet eller en idé, att starkt vara bunden vid tro och hopp” är något som idealisten möjligtvis kan avfärda under rubriceringen ”irrationellt”. Materialisten förstår att vissa idéer existerar i världen, till viss del är världen (och åtminstone inte är något annat än världen). Tron, övertygelsen, hoppet är viktiga, till och med nödvändiga delar av våra liv. De är världsåskådningens fundament. De är nödvändiga för siktbarheten och för etiska ställningstaganden. De senare är förresten bara möjliga där det finns en konflikt, kanske en fiende, säkerligen knapphet (och ur det tredje följer ofta det andra). Schmitts begränsning kanske är den att han som konservativ kulturalist försöker naturalisera ställningstaganden utifrån sitt begrepp om nomos och alltså inte löper linan ut. Det finns ingen etisk substans, och det är vad som gör ett etiskt subjekt möjligt – vilket i sin tur nödvändiggör formeringen av det politiska. Frihet är först och främst något fruktansvärt, likt Guds ansikte.

Gissa felet.

Gamla nyheter rostar aldrig så länge ett element av aktualitet består: Björn Elmbrant kickas från sitt frilansgig på Studio 1 på grund av sitt skrivande för Dagens Arena. Det är oklart vilket led i Dagens Arenas motto – oberoende, radikal eller progressiv – som är oförenligt med Studio 1 och P1:s allmänna profil. Man leds att tro att det skulle vara det radikala och/eller det progressiva, men även oberoendet är faktiskt ett problem. Det är kanske att att betrakta som ett symptom att googleresultatet av en sökning på Dagens Arena toppas av en DN-artikel. Säga vad man vill, Arena bevisar kanske främst hur trångt debattklimatet i Sverige faktiskt är. Och trängre lär det bli, ju mer de arbetar med sitt liberaliserande av vänstern.

Ekonomin – en objektiv kraft.

I ett åldrande reportage på Fokus kan man uppmärksamma en liten, om än avgörande detalj:

”Därtill hade kommunisterna ett trumfkort; de hade vetenskapliga pretentioner om att sitta inne på alla svar och kunna lösa alla problem. Denna deterministiska syn på historien blev fatal för ekonomin. Samtidigt som resten av världen utvecklade marknadsekonomin styrde Ryssland med tvång och planekonomi, utan att varken lyckas bygga eller sprida välstånd till befolkningen.”

Vilket välstånd – och för vem? Inte för att ursäkta stalinisternas vansinne, men var det så mycket större än det som ryms i de gigantiska planekonomier vi kallar multinationella företag? Ekonomin är planerad – rakt igenom. Just nu planeras det för ständigt ökade utsläpp av växthusgaser, vilket i sin tur är ett perfekt sätt för att få ekonomin att växa. Tillväxt är inte något objektivt gott, vilket exemplet cancersvulsten tydligt visar. Så länge ekonomin betraktas som skild från sina egna förutsättningar (ekologiska och samhälleliga/kulturella) kommer den att vara till mer skada än nytta för det stora flertalet i det långa loppet. Men det förstås -”i det långa loppet är vi alla döda.”